För dig som arbetar som åklagare

Brott i nära relation utgör en stor del av de ärenden som hanteras av Åklagarmyndigheten. För att kunna förstå brottens komplexitet är det viktigt att åklagare har kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation.

Särskilda åklagarkammaren är en nationell enhet som hanterar brott begångna av personer i särskilda yrkeskategorier, däribland poliser, domare, åklagare och politiker. Maria Sterup är chefsåklagare och specialiserad på våld i nära relationer och brott mot barn.

Till skillnad från vanliga åklagarkammare är vi inte geografiskt bundna. Vi arbetar med ärenden från hela landet och biträder även Justitiekanslern och Justitieombudsmannen i särskilda fall, förklarar hon.

Maria Sterup har också lång erfarenhet som kursledare för vidareutbildningar om våld i nära relationer inom Åklagarmyndigheten – kurser som hon själv varit med och utvecklat tillsammans med Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK.

Det är en intern kurs för åklagare som har arbetat minst två år med brott i nära relation. Vi går bland annat igenom svårigheterna, brottskategorierna och vikten av förståelse för brottsoffrets perspektiv, säger hon.

Kunskap om normalisering och uppbrott

Enligt Maria Sterup är det centralt att åklagare har god kunskap om den normaliserings- och uppbrottsprocess som många utsatta kvinnor befinner sig i.

Om man inte känner till de här processerna blir man inte bara en dålig åklagare – man blir rentav oskicklig.

Hon beskriver hur målsäganden i många fall agerar på ett sätt som kan verka motsägelsefullt: återkallar uppgifter, försvarar den misstänkte eller uteblir från rättegången.

En kvinna kan ha berättat om misshandel i detalj i förhör, men när det är dags för rättegång sitter hon tyst eller säger att hon hittat på allt. Då är det åklagarens uppgift att förstå varför, inte att bli frustrerad, säger hon.

Felsteg som blev lärdom

Att bemöta målsäganden på ett respektfullt och professionellt sätt är centralt, menar Maria Sterup. Hon är också öppen med att hon själv har behövt utveckla sitt arbetssätt.

När jag var ny åklagare gjorde jag ett stort misstag i ett mål. Kvinnan ville inte berätta i rättssalen, trots att hon berättat för mig före förhandlingen. För att få henne att prata sa jag: ”Men tänk på dina barn.” Det fick motsatt effekt. Hon slutade prata helt. Det var ett kardinalfel – jag skuldbelade henne, säger hon.

Hon återkommer till vikten av erfarenhet, att känna till vilka frågor som öppnar upp samtalet och vilka som stänger det.

Att fråga ”hur kunde du stå ut?” eller ”varför lämnade du inte?” är förödande. Det får kvinnan att känna sig som en dålig mamma eller en svag person. Det är aldrig hennes fel. Det måste alla i rättsväsendet förstå.

Två scenarier – två verkligheter

I ärenden om våld i nära relationer beskriver Maria Sterup två tydliga scenarier.

Antingen har domstolen lyckats få gärningspersonen häktad, då hålls parterna isär och målsäganden kan känna sig trygg nog att medverka, eller så är gärningspersonen på fri fot. När de sedan kommer tillbaka till rättssalen så bor de ofta ihop igen och kvinnan vill inte längre medverka. Det förändrar hela bevisläget.

Hon betonar betydelsen av snabba insatser:

Det är viktigt att få ett förhör direkt på plats med 5+5-metoden, tidig dokumentation av skador och att snabbt ordna ett målsägandebiträde. De första dygnen är ofta helt avgörande för vad vi får ut av en utredning.

Medvetenhet och juridisk kompetens

För att kunna bevisa brott som grov kvinnofridskränkning måste åklagaren visa att det finns ett mönster – att flera gärningar tillsammans utgör en systematisk kränkning. Det gör dessa mål särskilt komplexa att driva.

Det är inte ovanligt att man som åklagare får höra att “det här är bara enskilda gärningar” och att det därför inte går att fälla. Men det är just mönstret som är brottet. Vi måste våga se helheten, säger Maria Sterup.

Hon framhåller att beviskraven är desamma som i andra brottmål, men att bevisningen ser annorlunda ut.

Ofta har vi inte teknisk bevisning eller vittnen. Det handlar om att värdera målsägandens berättelse, se till omständigheter och bedöma konsekvenser.

Vidare understryker Maria Sterup att det krävs både juridisk kompetens och psykologisk insikt för att handlägga dessa brott.

Ibland kommer kvinnan till rätten hand i hand med mannen – de har försonats, kanske till och med gift sig. Då får man inte som åklagare reagera känslomässigt, utan förstå att hon befinner sig i en återgångsfas. Och kanske kommer tillbaka igen, efter nästa våldstillfälle.

Samverkan och professionalism

Maria Sterup betonar också vikten av en fungerande samverkan inom rättskedjan – mellan polis, åklagare, sjukvård och socialtjänst.

Alla har sin roll, men vi måste respektera varandras perspektiv. Vi är alla beroende av varandra. Jag tycker däremot att det har blivit mycket bättre än för 20 år sen, säger hon.

Hon avslutar med att lyfta av utbildning:

Åklagare måste ta ansvar för sin egen kunskap. Det finns vidareutbildningar, vägledningar och metodstöd. Men det krävs att du själv söker upp det och vill bli bättre. Annars bör du inte arbeta med den här typen av mål.

Ett kontaktförbud ska utfärdas när det finns särskilda omständigheter som innebär en risk för att förbudspersonen gör sig skyldig till att begå brott, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera skyddspersonen.

Syftet med kontaktförbud är att skydda en person som löper risk för att utsättas för brott, bli förföljd, eller på annat sätt bli allvarligt trakasserad.

Förbudsperson är den person som får kontaktförbudet, det vill säga den som förbjuds kontakta någon och skyddsperson är den person som förbudet avser att skydda.

Det är varje enskild åklagare som tar beslut om att utfärda kontaktförbud och som behöver göra en egen bedömning av omständigheterna i just det aktuella fallet.

Åklagarmyndigheten arbetar aktivt med erfarenhetsutbyte och utbildningsinsatser för att vi ska få en större likriktning i besluten, säger Jenny Östling, kammaråklagare på nationella åklagaravdelningen vid Riksenheten mot internationell brottslighet.

Det finns ingen klar gräns för när ett kontaktförbud bör utfärdas. Den svåraste situationen vid beslut om kontaktförbud, särskilt som ny åklagare, är att bedöma risken när förbudspersonen ännu inte har begått något brott. Framförallt kan det vara svårt att bedöma en risk för ett framtida beteende när det saknas historik att basera bedömningen på.

Ändå är det just i dessa situationer som ett kontaktförbud har potential att göra störst förebyggande nytta. Vi åklagare är vana vid att juridiskt bedöma händelser som redan har inträffat. Kontaktförbuden är på det sättet en udda fågel i vårt arbete, eftersom vi ska göra en riskbedömning av vad som potentiellt skulle kunna hända i framtiden, säger Jenny Östling.

Under sin yrkesverksamma tid har hon främst arbetat med olika former av målsägandebrott. Det är området där frågan om kontaktförbud oftast uppkommer.

Känner man som enskild åklagare en oro för vad som kan hända i ett ärende som gäller kontaktförbud så finns det ofta ett konkret skäl som motiverar ett utfärdande, säger Jenny Östling.

Hon påpekar även att man inte ska vara rädd för att utfärda ett utökat kontaktförbud redan i samband med första ansökan. I det läget kan man även besluta om att det ska förenas med fotboja om det behövs.

Förutsättningarna skiljer sig åt från fall till fall och vi behöver bemöta det på olika sätt. Det är därför vi ska använda oss av hela den verktygslåda som lagstiftarens gett oss, säger Jenny Östling.

Hon menar att det finns ett behov av mer kunskap kring förbudspersoners beteendemönster, hur de kan reagera i olika stadier i en rättsprocess och hur stor risken är för återfall inom olika områden.

Risken mot skyddspersonen är stor om förbudspersonen redan är dömd för vissa typer av brott mot skyddspersonen eller mot tidigare anhöriga. Risken ökar också i nära anslutning till frigivning från längre fängelsestraff för brott i nära relationer.

Mer forskning kring riskfaktorer skulle dock vara oerhört värdefull för att kunna vässa riskbedömningen ytterligare och därmed förhoppningsvis förebygga brott i större utsträckning, säger Jenny Östling.

Proportionalitetsbedömning

Efter att riskbedömningen är utredd sker avslutningsvis en proportionalitetsbedömning. Det betyder att skälen för ett förbud ska vägas mot de konsekvenser det innebär för personen som förbudet är tänkt att gälla.

Ett av skälen brukar vara problematiken för förbudspersonen att finnas med i belastningsregistret. Det är dock normalt inget som vi tar hänsyn till. I de fallen väger skyddspersonens skyddsintresse starkare, säger Jenny Östling.

Gemensam vårdnad är ett annat skäl som brukar föras fram vid en proportionalitetsbedömning, men som normalt inte utgör ett hinder för kontaktförbud.

Sammanfattningsvis ska det till ganska speciella skäl för att bedöma att det inte skulle vara proportionerligt att utfärda ett kontaktförbud, säger Jenny Östling.

Kontaktförbud avseende barn

Frågor om gemensamma barn kan komplicera besluten. I vissa fall använder förbudspersonen barnen för att nå den andra föräldern. Även om det primära syftet med kontakten kan vara att få tag på den andra föräldern kan det medföra att även barnen riskerar att bli trakasserade. Vid dessa situationer kan det finnas ett behov av att utfärda ett kontaktförbud avseende barn.

Har barnen dessutom tidigare bevittnat brott mellan föräldrarna har de utsatts för barnfridsbrott, och det har också betydelse för bedömningen. Den här typen av åtgärder ska förstås användas med viss försiktighet, men det finns situationer där det är befogat, säger Jenny Östling.

Inte för återhållsam

Kontaktförbudet ska inte användas godtyckligt. Men för att lagen ska få avsedd effekt får bedömningen inte heller vara för återhållsam. Jenny Östling betonar därför vikten av erfarenhetsutbyte och utbildning.

Det finns ett stort utrymme för individuella bedömningar och så kommer det alltid att vara. Särskilt som ny åklagare kan det vara svårt att göra en riskbedömning. Vi behöver därför arbeta mot en större likriktning i besluten, säger Jenny Östling.

Tillbaka till sidans topp

Carl-Johan Granlund är hovrättsassessor och arbetar i dag som senior åklagare vid Åklagarkammaren i Gävle, där han också är teamledare för en grupp åklagare specialiserade på relations- och barnärenden. Som en av Åklagarmyndighetens ämnesspecialister ansvarar han för kunskapsspridning inom området, leder nätverk och fungerar som bollplank för andra åklagare i landet. Han är också kursledare för de vidareutbildningar inom Åklagarmyndigheten som handlar om brott mot barn.

Barnperspektivet ska genomsyra varje beslut vi tar för förundersökning till påföljd. Att vara ämnesspecialist innebär att man bidrar till kompetensutveckling internt inom myndigheten, säger Carl-Johan Granlund.

En rättsprocess på barnets villkor

Åklagaren har en avgörande roll i förundersökningen där barn är brottsoffer. Det är åklagaren som leder arbetet och ansvarar för att förhören planeras och genomförs på ett sätt som är anpassat till barnets behov.

Åklagaren ska säkerställa att barnet får rätt stöd med hjälp av bland annat en särskild företrädare eller ett målsägandebiträde. Åklagaren planerar barnförhöret tillsammans med polisens förhörsledare och deltar sedan via medhörning under barnförhöret. Vi har därmed möjlighet att leda förhöret i rätt riktning, säger Carl-Johan Granlund.

Förhöret hålls vanligen på Barnahus, där miljön är utformad för att vara trygg och barnvänlig. Det ska finnas möjlighet för barnet att berätta i sin egen takt och med så liten påverkan som möjligt från omgivningen.

Ett viktigt principbeslut är att barnet alltid har rätt att säga nej till att medverka i ett förhör.

Oavsett ålder är det barnets vilja som gäller. Om barnet ångrar sig när det väl är på plats och inte vill genomföra förhöret, så respekteras det fullt ut, säger Carl-Johan Granlund.

Svårt att berätta

Barn som utsatts för eller bevittnat våld i nära relation kan ha svårt att berätta om vad som hänt. En stark lojalitet till föräldrar eller andra närstående är vanligt, liksom en normalisering av våldet.

Det är inte ovanligt att barn tror att det de upplevt är normalt eftersom de vuxit upp i den miljön. De kanske inte förstår att det är brottsligt, säger Carl-Johan Granlund.

Han lyfter också den emotionella komplexiteten: barn älskar ofta sina föräldrar trots våldet, och det påverkar både vad de berättar och hur de mår under rättsprocessen.

Om barnet visar tecken på obehag under ett förhör, kan det avbrytas. Syftet är aldrig att pressa barnet – tvärtom handlar det om att skapa en trygg process där barnets berättelse får ta plats på ett respektfullt sätt. Förhöret får aldrig bli en ny traumatisk upplevelse.

Barnfridsbrottet stärker barnets rättigheter

Sedan barnfridsbrottet infördes har barn som bevittnat våld i hemmet fått ställning som målsägande i rättsprocessen. Barn som bevittnat våld ses nu som målsägande — med rätt till stöd, skydd och inflytande. Det har gjort stor skillnad, enligt Carl-Johan Granlund.

Tidigare krävdes ofta samtycke från vårdnadshavare för att barn skulle höras som vittnen, vilket kunde stoppa processen om den misstänkte var en förälder. Nu har barnen egna rättigheter och omfattas av hela det skyddsnät som det innebär att vara målsägande.

Barnahussamverkan aktiveras också för dessa barn, vilket innebär stöd både inför och efter en eventuell rättegång. Barnfridsbrottet har därmed gett barn som lever i våldsamma miljöer ett helt annat rättsligt erkännande.

Hur barns röster hörs

Barn under 15 år deltar sällan vid själva huvudförhandlingen. Istället används videoinspelningar från förhör som skett på Barnahus. Det är ett sätt att skydda barn från den stress som en domstolssituation kan innebära. Dessa videoförhör spelas sedan upp i rätten och blir en del av bevisningen.

För yngre barn, särskilt de barn under fyra år som vanligtvis inte hörs under förundersökningen, används ofta uppgifter från socialtjänstens samtal med barnen eller uppgifter som barnet lämnat till förskole- och skolpersonal.

Innan barnförhöret samlar vi ofta in information från utomstående personer som känner barnet i vardagen, till exempel pedagoger eller andra professionella. Det hjälper oss att förstå barnets kommunikationsförmåga och behov, vilket är avgörande för hur processen utformas, säger Carl-Johan Granlund och fortsätter:

Det är viktigt att vi tar reda på vem barnet är och hur vi bäst kan möta just det här barnet i den här rättsliga kontexten.

Ett barnrättsperspektiv i varje åklagarbeslut

Barnperspektivet ska inte bara vara med i barnärenden. Det ska finnas med även i andra rättsliga sammanhang — till exempel vid beslut om tvångsmedel eller beslag i ett hem där barn vistas.

Det kan handla om att ta hänsyn till om det finns barn i en bostad vid ett gripande, eller hur eventuellt beslag av något som tillhör barnet ska genomföras. Barnperspektivet måste finnas med överallt. Små saker kan ha stor betydelse för barnets trygghet, säger Granlund.

Barnkonventionen används allt mer aktivt inom Åklagarmyndigheten, och utbildningsinsatser fokuserar på att öka förståelsen för barnets rättigheter i rättsprocessen.

Två centrala utmaningar

Trots att arbetet med barn i rättsprocesser har utvecklats, finns det fortfarande stora kunskapsluckor. Ett särskilt problemområde är ärenden där barn är i behov av tolk.

Att förstå och tolka barns berättelser är svårt som det är. När barnet dessutom uttrycker sig genom tolk blir det ännu svårare i förhörssituationer. Det är en av våra stora utmaningar och där det skulle behöva finnas mer forskning, säger Carl-Johan Granlund.

Vid Göteborgs universitet pågår just nu ett forskningsprojekt där man studerar utredningar av brott mot barn och hur barn kan komma till tals på ett rättssäkert sätt med tolk närvarande.

Mer forskning är helt enkelt lösningen. Det är avgörande för att vi ska kunna bli bättre på att skydda barn och säkerställa deras rättigheter i praktiken.

Tillbaka till sidans topp

Virpi Alajarva arbetar vid Åklagarmyndigheten och har lång erfarenhet av att driva ärenden som rör hedersrelaterad brottslighet. Hon betonar att dessa mål ofta skiljer sig från andra brottsmål genom att det finns fler dimensioner att ta hänsyn till.

Det handlar ofta om en kollektiv kontroll av en individ, inte sällan en ung kvinna, där många personer i hennes närhet kan vara involverade, säger hon.

Många av brotten som begås inom ramen för hedersrelaterat förtryck sker i hemmiljö, vilket gör dem svåra att upptäcka. Ofta är det först i kontakt med skola, socialtjänst eller polis som brottsmisstankarna väcks.

En skola i Skaraborg hade haft en utbildning för skolsköterskor om heder och de fick då uppmaningen att vara uppmärksamma på vissa saker. De hade sedan ställt frågor till skolans elever, vilket ledde till vetskapen om att två unga tjejer hade blivit könsstympade som barn. Då följdes det upp och blev en anmälan till oss, säger Virpi Alajarva.

Åklagarens roll i skyddet av den utsatta

Tvångsmedel spelar en viktig roll i utredningar som rör hedersrelaterade brott. Enligt kammaråklagare Virpi Alajarva är det avgörande att rättsväsendet använder de juridiska verktyg som finns tillgängliga.

Som åklagare har vi många verktyg för att driva ärendet. Vi kan göra husrannsakan, anhålla personer, avlyssna dem, vi kan ta deras telefoner, säger Virpi Alajarva.

Hon beskriver att det i vissa fall är nödvändigt att gå vidare med ett ärende, även när målsäganden inte längre vill medverka. Det är särskilt vanligt i hedersrelaterade brottmål, där en stark kollektiv press från omgivningen kan påverka målsägandens inställning. Många brottsoffer befinner sig i en svår situation, där behovet av skydd vägs mot rädslan för att utsätta sin familj för rättsliga konsekvenser.

Man måste kunna förklara varför man går vidare med ett ärende även om bevisningen är svår eller om målsäganden ändrar sin berättelse. Det är inte alltid ett uttryck för att de inte har blivit utsatta, utan för att de befinner sig i ett oerhört utsatt läge, säger Virpi Alajarva.

Hon betonar att åtalsplikten gäller även i dessa fall – om åklagaren bedömer att det finns tillräckliga bevis för att nå en fällande dom, måste åtal väckas. Samtidigt krävs ett strategiskt arbete med att säkra bevisning som inte är beroende av målsägandens utsago. Till exempel genom vittnesmål från skolpersonal, dokumentation från hälso- och sjukvård eller teknisk bevisning som telefon- eller chattloggar.

Lyhördhet och uthållighet

I många fall har målsäganden svårigheter att prata om det som har hänt – ibland för att de är rädda, ibland för att de själva inte ser sig som brottsoffer. Därför är det avgörande att utredningen bedrivs med respekt och lyhördhet. Hon lyfter även vikten av att ställa rätt frågor och vara noga med hur samtal genomförs.

Det gäller att vara tålmodig. Även om personen tar tillbaka sin berättelse så har jag som åklagare en skyldighet att utreda brott. Vi måste komma ihåg att det här är allvarlig brottslighet, säger Virpi Alajarva.

Att snabbt kunna vidta åtgärder som kontaktförbud, häktning eller omedelbar omplacering av barnet kan i vissa fall vara avgörande för att bryta pågående våld eller förtryck. Men det måste alltid ske med respekt för rättssäkerhet och beviskrav enligt Virpi Alajarva.

Samverkan är nyckeln

En avgörande framgångsfaktor i arbetet med hedersrelaterad brottslighet är ett nära samarbete mellan åklagare, polis, socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård. Den tvärprofessionella samverkan är särskilt viktig i ärenden som rör barn och ungdomar, där en korrekt helhetsbedömning kräver information från flera håll.

Vi måste ha en tät kontakt med polis, socialtjänst och ibland även skolan. Att vi har samma bild av vad som har hänt och vad som behöver göras är avgörande, säger kammaråklagare Virpi Alajarva.

I ärenden med minderåriga initieras ofta ett Barnahus-samarbete, där berörda aktörer träffas för att planera utredningen gemensamt. Där diskuteras hur och när barnet ska höras, vilka skyddsåtgärder som behövs och hur bevis kan säkras utan att riskera barnets trygghet.

Polisen har duktiga barnförhörsledare och vi har idag också personal som kan det här med hedersrelaterad brottslighet. Så den kompetensen kopplas in för att man ska ha ett helhetsperspektiv, säger hon.

Det gemensamma målet är att skydda den utsatta individen samtidigt som rättssäkerheten upprätthålls. Det kräver att myndigheterna arbetar parallellt men samordnat – åklagaren leder förundersökningen, polisen utreder, socialtjänsten bedömer skyddsbehovet och ansvarar för insatser gentemot familjen.

Lagstiftning och rättspraxis

Lagstiftningen har på senare år förstärkts för att bättre möta den särskilda karaktären hos hedersrelaterade brott. En viktig förändring kom 2020, då det infördes en särskild punkt i brottsbalken som gör det möjligt att bedöma hedersmotiv som en försvårande omständighet vid straffmätning (29 kap. 2 § 10 p. BrB).

Det räcker att det är ett motiv som är att bevara eller återupprätta en persons, familjs eller grupps heder. Det behöver inte vara det enda motivet, det behöver inte vara huvudmotivet heller. Men finns det någonting med hedersinslag och vi kan visa det, då är det en försvårande omständighet, säger Virpi Alajarva.

Hon betonar att åklagaren har en viktig roll i att synliggöra när brottet har hederskaraktär – oavsett om det rör sig om misshandel, äktenskapstvång eller olaga frihetsberövande. Att hedersmotiv tas upp i åtalet och under rättegången blir en tydlig signal från rättsväsendet om att denna typ av förtryck inte accepteras.

Det är viktigt att vi lyfter upp det och argumenterar för det. Nu vet jag inte om det är domstolen som blivit bättre på att döma eller om vi har blivit bättre på att argumentera – men det har blivit fler domar i alla fall, så det går åt rätt håll, säger Virpi Alajarva.

Utvecklingsområden

Samtidigt finns det utvecklingsområden att jobba på, som till exempel en fortsatt utveckling av rättspraxis och kunskap inom hela rättskedjan. Det juridiska ramverket ger bättre möjligheter idag – men för att det ska få genomslag krävs att alla aktörer inom rättsväsendet har kompetens att identifiera och driva hedersrelaterade mål korrekt.

Vi behöver fortsätta utbilda oss och dela erfarenheter. Det är ett komplext område där vi alla lär oss hela tiden. Det är jätteviktigt att vi vågar fråga, diskutera med kollegor och använder den samlade kunskap som finns. Man är aldrig ensam i de här ärendena, säger Virpi Alajarva.

Att möta, hjälpa eller höra om traumatiska händelser kan påverka en person både känslomässigt och psykiskt. Sekundär traumatisering är ett psykologiskt tillstånd som kan drabba yrkesverksamma som indirekt möter mänskligt trauma eller lidande.

Att regelbundet konfronteras med traumatiserade personer i kombination med hög arbetsbelastning, tidspress och begränsad återhämtning utgör psykosociala risker i arbetsmiljön. Dessa faktorer kan tillsammans bidra till sekundär traumatisering. I arbetskulturer där det är mindre socialt accepterat att uttrycka känslomässig sårbarhet kan risken öka ytterligare.

Sekundär traumatisering kan bland annat förekomma bland yrkesverksamma inom rättsväsendet, vilka kan bli starkt exponerade och utsättas för den här typen av stress.

Organisatoriskt stöd och förebyggande åtgärder

Arbetsgivare som arbetar aktivt med att förebygga och hantera sekundär traumatisering kan skapa en mer hälsosam och hållbar arbetsmiljö. Modern krisforskning lyfter fram vikten av socialt och kollegialt stöd för att motverka sekundär traumatisering och främja hälsa och välmående.

På arbetsplatser där medarbetare regelbundet möter och exponeras för andras trauma och utsätts för hög emotionell belastning är det av stor vikt att etablera tydliga arbetsrutiner och stödstrukturer. Detta för att förebygga och motverka sekundär traumatisering.

Några aspekter i detta är att skapa en trygg arbetskultur där det är tillåtet att prata om känslomässiga påfrestningar utan rädsla för stigmatisering, och att det finns utrymme för återhämtning och egenvård. Det kan även vara bra som arbetsgivare att uppmuntra medarbetarna till återhämtning och goda vanor kring sömn, mat och fysisk aktivitet för att minska risken för sekundär traumatisering.

Utbildning och fortbildning som ger medarbetare kunskap och strategier att hantera stressreaktioner kan främja lärande och förståelse och därmed förebygga sekundär traumatisering. Kunskap och ett öppet förhållningssätt underlättar även tidig identifiering av svårigheter hos medarbetare som kan vara i behov av mer professionellt stöd och hjälp.

Den psykosociala hälsan hos medarbetarna behöver utvärderas kontinuerligt och frågorna prioriteras på ledningsnivå.

Sekundär traumatisering är en psykisk påfrestning som kan drabba yrkesverksamma som i sitt arbete möter människor med svåra livserfarenheter. Det gäller särskilt inom rättsväsendet, där till exempel poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare regelbundet exponeras för berättelser om våld, övergrepp och andra traumatiska händelser.

Tommi Räihä har lång erfarenhet av att arbeta med kris- och traumarelaterade tillstånd och betonar vikten av förebyggande insatser för att stärka den psykosociala hälsan hos yrkesverksamma inom rättsväsendet.

En bidragande orsak till sekundär traumatisering kan vara när den yrkesverksamma exponeras för andra människors avsiktliga grymheter mot varandra. Allra störst risk sker vid trauman som involverar barn och personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Det hotar vår grundläggande tillit och föreställning om att världen är någorlunda rättvis, vilket är nödvändigt för vår känsla av trygghet. Man kan säga att det skakar om vår tro på att det inte borde få hända, säger Tommi Räihä.

KBT och EMDR

Att vid behov ha tillgång till professionellt samtalsstöd eller terapi spelar en central roll. Det finns flera evidensbaserade psykoterapimetoder som används för behandling av svårartade stressreaktioner, sekundärt trauma och traumatiska minnesbilder. Ett par exempel är kognitiv beteendeterapi, KBT och Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också viktigt för att bearbeta sekundär traumatisering.

Till exempel poliser som yrkesgrupp är ofta väl förberedda och har fördelen att kunna dela sina upplevelser med sina kollegor. Att ha någon som kan lyssna och som faktiskt förstår är en viktig del av återhämtningen. Det är viktigt att komma ihåg att det här är normala reaktioner på onormala händelser, säger Tommi Räihä.

Över- och underengagemang

Vid sekundär traumatisering kan reaktionen bli både ett över- och underengagemang. Det kan vara ett tydligt tecken på stress och överbelastning.

Vid överengagemang tar känslorna över och gränserna suddas ut så att man sugs in i den andres lidande. Vid underengagemang är reaktionen istället avståndstagande gentemot den drabbade. Det saknas då empatiskt gensvar. Det kan vara viktigt att uppmärksamma denna typ av reaktioner och vid behov erbjuda adekvat stöd och uppföljning för att förebygga långsiktiga negativa effekter.

Livsstilsvanor som påverkar

Det finns olika sätt att upptäcka sekundär påverkan. Man kan till exempel lära känna sina egna varningssignaler via kroppen och uppmärksamma sitt autonoma nervsystem, ANS, genom andning, temperatur och kroppsspråk.

Det kan ses som en barometer över hur kroppen mår. Jag vill understryka behovet av återhämtning och att i förebyggande syfte öva regelbundet på tekniker som reglerar och lugnar det autonoma nervsystemet. Till exempel avslappningsövningar, andningsövningar, meditation och yoga, säger Tommi Räihä.

Livsstilsvanor som kan minska graden av sekundär traumatisering är bland annat sömn, motion och kost. Att försöka fortsätta göra saker som man brukar tycka om, egenterapi och konstnärliga uttryck som att sjunga, måla och dansa är andra faktorer som kan påverka. Hur väl de sociala relationerna fungerar och graden av en organisatoriskt trygg arbetsplats är också avgörande.

Sammanfattningsvis motverkar ett högt välbefinnande sekundär traumatisering. Välbefinnande uppstår när livet innehåller balans i sådant som aktivitet och vila, relationer, mening och självförverkligande, säger Tommi Räihä.

Tillbaka till sidans topp