För dig som arbetar som polis

Förhör är en central del av utredningsarbetet och kan ge avgörande information om händelseförloppet, exempelvis vid misstänkt misshandel.

Förhör bör hållas så snart som möjligt efter en händelse, eftersom minnen snabbt förändras och påverkas av yttre faktorer. Att förhöra personer i samma miljö där händelsen inträffade kan underlätta minnet. Om flera varit inblandade ska de förhöras enskilt för att undvika påverkan.

Förhör med betydelse för utredningen ska dokumenteras. Rekommendationen är att spela in förhöret med ljud eller bild när det är möjligt. Vid brott i nära relation filmas förhören ofta och kan användas i rättegång.

Inom polisen finns det specifika ”brott i nära-grupper” med polisanställda som har spetskompetens. Men eftersom våld i nära relation kan upptäckas på många olika sätt, exempelvis vid ett förhör kopplat till mängdbrott eller i ett bedrägeriärende behöver även övriga polisanställda kunna identifiera vad som är våld och förstå de olika våldsformerna.

I mötet behöver vi kunskap om sårbarheter som kan finnas hos våldsutsatta. Genom att ha traumaförståelse samt skapa tillit och förtroende hos de som är utsatta kan de orka berätta sin historia, och vi veta vilka följdfrågor som ska ställas. Många vi möter är inte heller medvetna om att de är utsatta för våld utan vi får berätta det utifrån vad de beskriver, säger Erika Gyllenswärd.

Hon är verksamhetsutvecklare inom Brott i nära relation vid Utveckling av Brottsbekämpning/UB Väst och Nationella Operativa avdelningen (NOA). Hon är även projektledare för regeringsuppdraget ”att stärka kompetensen hos polisanställda för att bemöta personer med psykisk ohälsa i ärenden om brott i nära relation”, samt är polisens expert i Socialstyrelsens dödsfallsutredningar.

Förutom ett rättssäkert och professionellt bemötande har förhörets upplägg och miljön i förhörsrummet betydelse. Beroende på förhörspersonens behov behöver förhörsledaren anpassa förhörets längd. Den utsattas berättelse kan med fördel delas upp under flera kortare förhör för att minska risken för retraumatisering.

Vi ska ge optimala förutsättningar för att målsäganden ska kunna berätta om sin situation, det gäller även för den som är misstänkt i ärendet. Vid ett förhör får jag som polisanställd inte ställa ledande frågor. Men det brukar hjälpa att ge en grundförståelse innan förhöret börjar, exempelvis om vilka våldsformer som finns och vad våld och brott i nära relation är, säger Erika Gyllenswärd.

Anpassa förhöret

Många målsäganden är extra sårbara. De kan ha PTSD eller andra psykiska symtom orsakade av våldet.

Som polis måste vi förstå att vi riskerar att traumatisera de här personerna ytterligare när de behöver gå in i detalj och svara på våra frågor, säger Erika Gyllenswärd.

Förhörshandboken och checklistorna ger grundläggande information men förhörsledaren behöver även ha god kunskap om normaliseringsprocess, uppbrottsprocess och trauma för att förstå den utsattas reaktioner och anpassa förhöret utifrån den som sitter framför.

I vårt uppdrag att samla in bevisning för att åklagaren ska kunna väcka åtal krävs tydlighet och gärna en sammanhängande röd tråd i berättelsen. Men en våldsutsatt målsägande uttrycker sig oftast rörigt och informationen kan komma lite ostrukturerat. Berättelsen kan därför uppfattas som mindre trovärdig, men med rätt kunskap om våld i nära relation borde vi istället kunna tydliggöra att det är tvärt om, och att deras uttryck stärker trovärdigheten, säger Erika Gyllenswärd.

Samverkande myndigheter

Att ha kompetens om vilket stöd och hjälp som polisen, andra myndigheter och frivilligorganisationer kan ge, ökar tryggheten och säkerheten för den våldsutsatta.

Vi behöver vara många som arbetar med de utsatta personerna i ärendet samtidigt, för vi har olika uppgifter och behövs på olika sätt, säger Erika Gyllenswärd.

Tillbaka till sidans topp

Hedersrelaterad brottslighet är brott som har begåtts för att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Att Polismyndigheten har kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck är en förutsättning för att genomföra en gedigen utredning och ge ett adekvat stöd till målsägande.

Hedersrelaterad brottslighet kännetecknas av att gärningarna har begåtts i syfte att bevara eller återupprätta heder, till exempel inom en familj, släkt eller annan grupp. Det är motivet som avgör om ett brott är hedersrelaterat, inte vilken typ av brott det handlar om.

Sedan 1 juli 2020 finns en särskild straffskärpningsgrund för hedersmotiv. Om ett brott har begåtts med heder som motiv ska det ses som en försvårande omständighet vid straffmätningen. Det gäller oavsett brottstyp.

År 2022 infördes även ett nytt brott – hedersförtryck. Brottet liknar grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i sin utformning men skiljer sig genom att gärningspersonen inte behöver vara närstående till offret. Hedersförtryck innebär upprepade gärningar som allvarligt kränker en persons integritet och självkänsla. Ett hedersmotiv ska ha funnits.

Det finns också särskilda brott som ofta förekommer i hederssammanhang, exempelvis äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott, vilseledande till äktenskapsresa och könsstympning.

Hur man som handläggare agerar i hedersrelaterade ärenden kan vara avgörande, både för utredningens och vad gäller stöd och skydd till den våldsutsatta, säger Jenny Edin, kommissarie och processledare för hedersrelaterad brottslighet vid Enheten för utveckling av brottsbekämpning (UB), Nationella operativa avdelningen (NOA).

Hon menar att i princip alla slags brott kan vara hedersrelaterade, det är motivet som avgör.

När man utreder brott med hedersmotiv behöver man både utreda själva grundbrottet och motivet. Rekvisiten för det aktuella brottet, till exempel misshandel, ska vara uppfyllda och utöver detta måste man bevisa att brottet har skett för att bevara eller återupprätta en persons, familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.

Påverkan av kollektivet

Vid hedersrelaterade brott finns ofta en kollektiv aspekt. Det handlar ofta om fler än en gärningsperson eller i vart fall flera personer inom den egna kretsen som sanktionerar brotten. Det råder en stark tystnadskultur där få vill prata med polis och andra myndigheter som exempelvis socialtjänsten. Särskilt barn och unga kan socialiseras in i att inte prata med utomstående om det som händer i familjen. Därtill är det svårt att få vittnen att ställa upp och det är få som anmäler brott.

Det gör den här typen av brottslighet så speciell. Den som har utsatts blir extremt sårbar och ensam i och med att familj och släkt oftast ställer sig bakom förövaren och skuldbelägger den utsatta, säger Jenny Edin.

Att en person erkänner och tar på sig ett brott behöver inte betyda att personen har begått brottet, eller har begått det ensam. Det kan vara andra personer som har planerat eller stöttat brottet och det är viktigt att utreda även deras medverkan.

Anledningarna till att någon tar på sig ett brott kan vara flera. Pojkar kan till exempel förmås att ta på sig ett brott eftersom de, till skillnad från vuxna, inte har en egen familj som behöver försörjas om de hamnar i fängelse. En ung person får också sannolikt ett lindrigare straff än vad en vuxen skulle ha fått för samma brott, säger Jenny Edin.

Det finns också ofta en internationell koppling i hedersrelaterade ärenden.

Det kan till exempel vara så att brottet har begåtts eller planerats utomlands eller att det finns familj eller släkt i utlandet som stödjer eller driver på föräldrarna att något ska göras för att bevara eller återupprätta familjens och släktens heder, säger Jenny Edin.

Riskbedömning

Det är viktigt att göra en noggrann riskbedömning av den utsatta personens situation och risken för ytterligare brott, både initialt och löpande under utredningens gång.

Det är viktigt att vi alltid sätter den utsattas säkerhet först. Inga åtgärder som involverar de misstänkta personerna, till exempel hålla förhör, gripa personer eller göra husrannsakningar, bör vidtas innan den utsatta har satts i säkerhet, säger Jenny Edin.

För att ge den som har utsatts skydd på kort och på lång sikt kan det bli aktuellt med till exempel placering på ett skyddat boende med specialistkompetens om hedersrelaterat våld och förtryck.

Annars är det en stor risk att personen går tillbaka till familjen och inte orkar medverka i utredningen, säger Jenny Edin.

Domstolsbeslut om brottet hedersförtryck

Den första domen avseende brottet hedersförtryck kom i augusti 2023. En flickas föräldrar dömdes för hedersförtryck genom att upprepade gånger bland annat ha slagit, hotat och spottat på henne samt kallat henne för kränkande saker som hora och sagt att hon var smutsig. Familjen hade kontrollerat hur hon hade rört sig, vem hon hade träffat och vad hon hade på sig.

Flickan ville vara fri och leva med sin pojkvän. Även efter att hon fyllt 18 år och blivit myndig ansågs hon av familjen leva ett liv som förstörde familjens rykte och heder.

Domen beskriver väl hur det kan vara att leva under hedersrelaterat våld och förtryck. I det här fallet var polisen snabb att samla in stark digital bevisning vilket var viktigt för att få fällande dom. Det är viktigt att även ta mindre allvarliga händelser på allvar och det är viktigt att ingripa i tid, innan våldet eskalerar.

Våldet kan eskalera gradvis men också snabbt från relativt ringa gärningar till grova brott, exempelvis barnäktenskap eller mord. En sådan snabb eskalering kan utlösas av att den utsatta personen har gjort något som anses bryta mot familjens och släktens normer eller att det börjar gå rykten om detta, säger Jenny Edin.

Som polisanställd kan man kontakta polisens nationella kompetensnätverk mot hedersrelaterad brottslighet för stöd och råd. Det finns även åklagare med specialistkompetens inom området.

Polisen har ett internt metodstöd om hedersrelaterad brottslighet. Det består både av teori och praktiska råd för olika situationer som en polisanställd kan ställas inför kopplat till hedersrelaterad brottslighet.

Det finns även ett material särskilt framtaget för situationer där någon riskerar att föras utomlands, kvarhållas utomlands eller när någon återvänder efter en ofrivillig utlandsvistelse.

Polisen har också checklistor som ska användas i ärenden med särskilt utsatta brottsoffer. Även här finns det speciella material kopplat till hedersrelaterad brottslighet.

Tillbaka till sidans topp

När polisen hanterar sexualbrott gäller särskilda rutiner och hänsyn för att säkerställa en rättssäker, professionell och stödjande process, framförallt för målsäganden men även för den som är misstänkt.

Sexualbrotten regleras i 6 kapitlet i brottsbalken. Sedan 2018 bygger den svenska sexualbrottslagstiftningen på principen att allt sex ska vara frivilligt. Utgångspunkten för den svenska lagstiftningen är att varje människa har en självklar rätt till sin egen kropp och sexualitet. En person som genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag eller utför en handling jämförbar med samlag med någon som inte deltar frivilligt kan dömas för våldtäkt.

Med mer än 15 års erfarenhet av brott inom våld i nära relation arbetar Kristina Meijer aktivt med att stärka verksamheten på Polismyndigheten. Hon är kommissarie och verksamhetsutvecklare för stöd och metodutveckling vid enheten för utveckling av brottsbekämpning (UB) på Nationella operativa avdelningen (NOA).

Den personliga integriteten påverkas starkt när man utsätts för sexualbrott och många känner skuld och skam. Det är därför viktigt att polisanställda har förmåga och kompetens att bemöta utsatta personer och ställa relevanta frågor på ett korrekt sätt för att de ska våga berätta, menar Kristina Meijer.

Skickligheten i bemötandet har betydelse för att flera brottsutsatta ska våga anmäla. Det är även viktigt att beakta eventuella psykiatriska tillstånd, berusningsgrad eller annat i mötet med båda parter. Inom polisen har vi arbetat fram ett metodstöd och checklistor för att säkerställa att ingen medarbetare råkar missa någon väsentlig del.

Utredning i närtid

När personen vill göra sin anmälan är tidsaxeln mycket central. Brottsanmälan behöver hanteras i ett så tidigt skede som möjligt.

Säkerställandet av brottet måste ske i närtid och spåren bör helst säkras på båda personerna för att kunna jämföra, bekräfta eller avfärda ett händelseförlopp eller en berättelse. Handläggningen kan se väldigt olika ut men om den uppföljande kontakten med målsägande dröjer är det helt förödande för den fortsatta utredningen, säger Kristina Meijer.

Utmaningen vid sexualbrott är att det sällan finns extern bevisning som till exempel vittnen. Istället är det oftast två olika berättelser vid de fall där en gärningsperson har identifierats.

Möjligheten att driva ett ärende och att väcka åtal bygger på att det finns någon form av säkerställd bevisning. Utifrån en berättelse behöver händelseförloppet spårsäkras med fingeravskrap, nagelavskrap, skador på kroppen, digitala spår eller med något annat i omgivningen där personerna har befunnit sig, säger Kristina Meijer.

Framgångsfaktorer

Arbetet med att säkra spår vid misstänkt våldtäkt har utvecklats, bland annat genom ökad användning av polishundar. Polisen söker nu efter fler typer av spår än tidigare, inte enbart sperma. Tillgänglighet till särskilda mottagningar inom hälso- och sjukvård för sexualbrottsutsatta kan också underlätta spårsäkring och att en anmälan görs.

Vi inom polisen är skickliga med delegationsordning vid skjutningar och sprängningar, för att alla ska veta vem som ska åka ut på platsen och att allt ska göras i en särskild ordning. Men när det gäller sexualbrott är vi inte riktigt lika benägna att ringa ut en tekniker till platsen. Vi måste komma ihåg att tekniker och spårsäkring är tveklöst de största framgångsfaktorerna i den här brottskategorin, säger Kristina Meijer.

”Benfickan” – ett stöd vid våld och övergrepp

För den som utsatts för ett sexualbrott kan samhällets bemötande och stöd vara avgörande för möjligheten att kunna gå vidare och lägga övergreppet bakom sig. Polismyndigheten har skapat en broschyr med en sammanställning av nationella aktörer som kan vara till hjälp för den utsatta.

– Vi kallar broschyren för ”Benfickan” för att den ska finnas tillgänglig i polisernas benficka. ”Benfickan” ska lätt kunna ges i mötet med den som har blivit utsatt för hot, våld eller övergrepp eller ges till den som har utsatt eller riskerar utsätta någon annan, säger Kristina Meijer.

Polismyndigheten har arbetat fram ett metodstöd som innefattar hela brottsområdet brott i nära relation, hedersrelaterat våld och förtryck, sexualbrott och brott där barn är involverade. Metodstödet brott i nära relation är ett kunskapshöjande fördjupningsmaterial som riktar sig till alla polisanställda som möter våld emot kvinnor i sitt arbete. Det ger en bred förståelse för vad mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation inkluderar, hur man bör agera, hänvisningar till ytterligare material samt stöd utifrån polisanställdas funktioner och arbetsuppgifter i processen.

Tillbaka till sidans topp

Barn är inte bara mer sårbara än vuxna – de har också ett särskilt rättsskydd enligt både svensk lag och barnkonventionen. Lagstiftningen syftar till att skydda barnets rättigheter, ta hänsyn till barnets mognad och säkerställa att förhör genomförs på ett barnvänligt och rättssäkert sätt.

Polisens förhörsmodell används både i förhör med vuxna och barn. För barn under 15 år kombineras arbetssättet ofta med NICHD-protokollet. NICHD står för National Institute of Child Health and Human Development. NICHD-protokollet bygger på forskning om barns minne och utveckling. Polismyndigheten har också ett vägledande dokument för hur arbetssättet i protokollet ska anpassas i förhör med barn som misstänks ha begått ett brott.

Utbildning

Utbildningen “Utredning fördjupad – barn” är en specialiserad vidareutbildning inom Polismyndigheten, avsedd för både poliser och civilt anställda som arbetar med barnförhör och barnutredningar.

Det flesta barnförhör genomförs på Barnahus, här får barn som misstänks vara utsatta för brott träffa personal som är vana att möta barn i svåra situationer. Det sker i en anpassad miljö med lugn atmosfär.

Syftet är att göra det så skonsamt som möjligt för barnet att delta i en rättsprocess, samtidigt som utredningen sker effektivt och rättssäkert, säger Malin Berlin.

När misstanke om brott mot barn uppstår, till exempel våld i hemmet eller sexualbrott så sker vanligtvis en samordnad planering mellan polis, åklagare, socialtjänst och regionen.

Det är viktigt med samråd i dessa ärenden för att kunna göra en rättvis bedömning och planering utifrån barnets bästa. Ju tidigare det sker desto bättre blir förutsättningarna, säger Malin Berlin.

Att hålla ett rättssäkert och barnanpassat förhör kräver noggranna förberedelser, samtidigt som det ska uppfylla kraven på dokumentation och rättslig giltighet. Förhöret ska genomföras med hänsyn till flera faktorer, som barnets ålder och eventuella behov av tolk eller stödperson.

Ett barnförhör anpassas efter barnets språkförmåga och utvecklingsnivå. Därför är det även viktigt att få kännedom om barnet har haft tidigare kontakter med socialtjänst eller vården för att kunna anpassa förhöret på ett sätt som barnet kan förstå och hantera, säger Malin Berlin.

Om någon av barnets vårdnadshavare är misstänkt eller inte bör närvara av andra skäl, kan barnet få en särskild företrädare som ska tillvarata barnets rättigheter under förundersökningen och i en eventuell rättegång.

Inför förhöret sker samråd med åklagare och med socialtjänsten, som har ansvar för barnets skydd och stöd. De deltar i förhöret tillsammans med barnets advokat, via videolänk i ett närliggande rum och ges också möjlighet att komma med frågor till barnet genom förhörsledaren.

Det gör att barnet bara behöver berätta för en person vid ett tillfälle, säger Malin Berlin.

Trygghet och tillit

Att barnet känner trygghet och tillit under förhöret är en förutsättning för att våga berätta. Frågorna måste samtidigt ställas på ett sätt som inte påverkar barnets berättelse. Hur frågor ställs, och hur barnet bemöts påverkar inte bara barnets trygghet – det påverkar också bevisvärdet i barnets berättelse.

Ett empatiskt och tydligt bemötande hjälper barnet att våga prata om svåra upplevelser. Det gäller att kunna läsa av barnets signaler och anpassa därefter, säger Malin Berlin.

Att samtala med barn i en rättslig kontext kräver särskild metodik. Vid förhör med barn under 15 år används framförallt National Institute of Child Health and Human Development, NICHD-protokollet.

Genom att utgå från det ges barn en bra möjlighet att få berätta utifrån deras förutsättningar, säger Malin Berlin.

Barn kan vara särskilt känsliga för vuxnas formuleringar och förväntningar, därför är det viktigt att ha ett öppet förhållningssätt samt att tänka på att använda barnets ord och formuleringar i förhörssituationen. Barn som lever i en vardag där våld förekommer kan ha svårt att minnas vad som har hänt eller berätta i detalj. De kan även behöva få en bekräftelse på vad de har varit med om och vad våld är.

För mig som förhörsledare är det extra viktigt att anpassa frågor efter barnets förutsättningar när jag följer upp barnets berättelse. Utgångspunkten är att barnet alltid ska känna sig trygg med att prata om svåra upplevelser, säger Malin Berlin.

Tillbaka till sidans topp

Att möta, hjälpa eller höra om traumatiska händelser kan påverka en person både känslomässigt och psykiskt. Sekundär traumatisering är ett psykologiskt tillstånd som kan drabba yrkesverksamma som indirekt möter mänskligt trauma eller lidande.

Att regelbundet konfronteras med traumatiserade personer i kombination med hög arbetsbelastning, tidspress och begränsad återhämtning utgör psykosociala risker i arbetsmiljön. Dessa faktorer kan tillsammans bidra till sekundär traumatisering. I arbetskulturer där det är mindre socialt accepterat att uttrycka känslomässig sårbarhet kan risken öka ytterligare.

Sekundär traumatisering kan bland annat förekomma bland yrkesverksamma inom rättsväsendet, vilka kan bli starkt exponerade och utsättas för den här typen av stress. För exempelvis poliser i tjänst kan det handla om upprepad exponering för räddningsarbeten och olyckor, eller möten och bevittnande av berättelser om traumatiska händelser, våld eller övergrepp.

Organisatoriskt stöd och förebyggande åtgärder

Arbetsgivare som arbetar aktivt med att förebygga och hantera sekundär traumatisering kan skapa en mer hälsosam och hållbar arbetsmiljö. Modern krisforskning lyfter fram vikten av socialt och kollegialt stöd för att motverka sekundär traumatisering och främja hälsa och välmående.

På arbetsplatser där medarbetare regelbundet möter och exponeras för andras trauma och utsätts för hög emotionell belastning är det av stor vikt att etablera tydliga arbetsrutiner och stödstrukturer. Detta för att förebygga och motverka sekundär traumatisering.

Några aspekter i detta är att skapa en trygg arbetskultur där det är tillåtet att prata om känslomässiga påfrestningar utan rädsla för stigmatisering, och att det finns utrymme för återhämtning och egenvård. Det kan även vara bra som arbetsgivare att uppmuntra medarbetarna till återhämtning och goda vanor kring sömn, mat och fysisk aktivitet för att minska risken för sekundär traumatisering.

Utbildning och fortbildning som ger medarbetare kunskap och strategier att hantera stressreaktioner kan främja lärande och förståelse och därmed förebygga sekundär traumatisering. Kunskap och ett öppet förhållningssätt underlättar även tidig identifiering av svårigheter hos medarbetare som kan vara i behov av mer professionellt stöd och hjälp.

Den psykosociala hälsan hos medarbetarna behöver utvärderas kontinuerligt och frågorna prioriteras på ledningsnivå.

Sekundär traumatisering är en psykisk påfrestning som kan drabba yrkesverksamma som i sitt arbete möter människor med svåra livserfarenheter. Det gäller särskilt inom rättsväsendet, där till exempel poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare regelbundet exponeras för berättelser om våld, övergrepp och andra traumatiska händelser.

Tommi Räihä har lång erfarenhet av att arbeta med kris- och traumarelaterade tillstånd och betonar vikten av förebyggande insatser för att stärka den psykosociala hälsan hos yrkesverksamma inom rättsväsendet.

En bidragande orsak till sekundär traumatisering kan vara när den yrkesverksamma exponeras för andra människors avsiktliga grymheter mot varandra. Allra störst risk sker vid trauman som involverar barn och personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Det hotar vår grundläggande tillit och föreställning om att världen är någorlunda rättvis, vilket är nödvändigt för vår känsla av trygghet. Man kan säga att det skakar om vår tro på att det inte borde få hända, säger Tommi Räihä.

KBT och EMDR

Att vid behov ha tillgång till professionellt samtalsstöd eller terapi spelar en central roll. Det finns flera evidensbaserade psykoterapimetoder som används för behandling av svårartade stressreaktioner, sekundärt trauma och traumatiska minnesbilder. Ett par exempel är kognitiv beteendeterapi, KBT och Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också viktigt för att bearbeta sekundär traumatisering.

Till exempel poliser som yrkesgrupp är ofta väl förberedda och har fördelen att kunna dela sina upplevelser med sina kollegor. Att ha någon som kan lyssna och som faktiskt förstår är en viktig del av återhämtningen. Det är viktigt att komma ihåg att det här är normala reaktioner på onormala händelser, säger Tommi Räihä.

Över- och underengagemang

Vid sekundär traumatisering kan reaktionen bli både ett över- och underengagemang. Det kan vara ett tydligt tecken på stress och överbelastning.

Vid överengagemang tar känslorna över och gränserna suddas ut så att man sugs in i den andres lidande. Vid underengagemang är reaktionen istället avståndstagande gentemot den drabbade. Det saknas då empatiskt gensvar. Det kan vara viktigt att uppmärksamma denna typ av reaktioner och vid behov erbjuda adekvat stöd och uppföljning för att förebygga långsiktiga negativa effekter.

Livsstilsvanor som påverkar

Det finns olika sätt att upptäcka sekundär påverkan. Man kan till exempel lära känna sina egna varningssignaler via kroppen och uppmärksamma sitt autonoma nervsystem, ANS, genom andning, temperatur och kroppsspråk.

Det kan ses som en barometer över hur kroppen mår. Jag vill understryka behovet av återhämtning och att i förebyggande syfte öva regelbundet på tekniker som reglerar och lugnar det autonoma nervsystemet. Till exempel avslappningsövningar, andningsövningar, meditation och yoga, säger Tommi Räihä.

Livsstilsvanor som kan minska graden av sekundär traumatisering är bland annat sömn, motion och kost. Att försöka fortsätta göra saker som man brukar tycka om, egenterapi och konstnärliga uttryck som att sjunga, måla och dansa är andra faktorer som kan påverka. Hur väl de sociala relationerna fungerar och graden av en organisatoriskt trygg arbetsplats är också avgörande.

Sammanfattningsvis motverkar ett högt välbefinnande sekundär traumatisering. Välbefinnande uppstår när livet innehåller balans i sådant som aktivitet och vila, relationer, mening och självförverkligande, säger Tommi Räihä.

Tillbaka till sidans topp