För dig som arbetar inom kriminalvården

Frivården har en nyckelroll i det återfallsförebyggande arbetet för personer dömda för våld i nära relation. Med samverkan, strukturerade bedömningar och evidensbaserade insatser arbetar Kriminalvården systematiskt för att minska risken för att våld upprepas. “Vi vill att det vi gör ska ha effekt”, säger Emma Ekstrand, avdelningsdirektör för verksamhetsinnehåll.

Frivården är en av de fyra verksamhetsgrenarna inom Kriminalvården, tillsammans med anstalt, transportverksamhet och häkte. Arbetet i frivården utgår från en balans mellan stöd och kontroll. Klienterna finns i samhället, vilket skapar andra förutsättningar än i anstalt, inte minst när det gäller arbetet med personer dömda för relationsvåld.

Det är viktigt att vara medveten om vad våra beslut kan få för konsekvenser. Vi ska fatta rättssäkra beslut som tar hänsyn till risken för återfall, men också till andra individers säkerhet, säger Emma Ekstrand.

Frivårdens verktyg

Alla klienter som döms till frivård genomgår en strukturerad utredning baserad på RBM-principerna: Risk, Behov och Mottaglighet. Bedömningen visar vilka insatser som är relevanta och möjliga att genomföra under verkställigheten.

Om vi bedömer att det finns risk för partnervåld, kan vi om behov finns använda ett fördjupat bedömningsinstrument som heter SARA, säger Emma Ekstrand.

Vanliga insatser inom frivården är övervakningssamtal enligt metoden Krimstics, som syftar till att förändra det beteende som lett till brott. För klienter med medelhög till hög risk finns särskilda behandlingsprogram, som PREDOV och Relationsvåldsprogrammet.

Vi arbetar utifrån principen att hög risk ofta innebär många behov. Det kan handla om missbruk, psykisk ohälsa eller andra faktorer som påverkar förmågan att leva ett liv utan brott, säger Emma Ekstrand.

Begränsningar och möjligheter i ett öppet system

En särskild utmaning i frivården är att klienten befinner sig i frihet — och därmed har tillgång till exempelvis telefon och internet.

När en person är i frivård har vi inte samma möjligheter att begränsa kontakt med exempelvis ett brottsoffer. Därför är det så viktigt att våra insatser fungerar, säger Emma Ekstrand.

Samtidigt är frivården den plats där klienten på riktigt prövas: klarar individen av att leva i samhället utan att återfalla i brott? Emma Ekstrand lyfter det som ett av frivårdens viktigaste syften — att ge stöd, men också kontroll, för att minska risken för återfall.

Samverkan som skyddsfaktor

En stor del av frivårdens arbete bygger på samverkan med andra aktörer. Kommunens socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och polis är alla återkommande parter i verkställighetsplaner och behandlingsupplägg. Det gäller inte minst i arbetet med särskilt sårbara grupper, som avhoppare från kriminella nätverk eller klienter med barn.

För att ett avhopp ska bli verklighet krävs beslut från både polis och socialtjänst. Vi kan förbereda, men vi kan inte själva besluta att någon är en avhoppare, säger Emma Ekstrand.

Enligt Emma Ekstrand innefattar inte Kriminalvårdens uppdrag ett direkt ansvar för brottsoffer, men att ett brottsofferperspektiv ska finnas med i alla beslut. Det gäller till exempel i bedömningen av om en person kan avtjäna ett straff med fotboja, och i arbetet med geografiska begränsningar som syftar till att skydda målsäganden.

Vår roll är att minska risken för fortsatt våld, men vi har inte samma kontrollmöjligheter i frivård som i anstalt. Därför blir samverkan med andra aktörer, särskilt polis och socialtjänst, helt avgörande, säger Emma Ekstrand.

Barnperspektivet inom kriminalvården

Även barnperspektivet aktualiseras i allt större utsträckning – både när barn är anhöriga till klienter och när de själva är dömda till kriminalvård. De senaste åren har inneburit en tydlig förändring i Kriminalvårdens uppdrag.

Det har skett ett skifte. Tidigare mötte vi framför allt barn som besökare eller anhöriga, men idag har vi allt fler barn som är klienter, säger Emma Ekstrand.

För att säkerställa att barnperspektivet genomsyrar verksamheten finns särskilda funktioner och metoder. Varje verksamhet inom Kriminalvården har ett barnombud, med särskild utbildning och metodstöd i frågor som rör barn. Det gäller både när barn är klienter, och när de är anhöriga eller brottsoffer.

Vi har bland annat ett föräldrastödsprogram för klienter som själva är föräldrar, så att de bättre ska kunna förstå och möta sina barns behov. Vi samverkar också lokalt med barnrättsorganisationer som Bufff och Solrosen för att ge stöd till barn med frihetsberövade föräldrar, berättar hon.

I de fall där det finns misstanke om att ett barn far illa görs en orosanmälan till socialtjänsten.

Det är viktigt att komma ihåg att många av våra klienter också själva varit brottsoffer, ibland redan som barn. Det gör att vi behöver en bred kunskap om både trauma och om barns rättigheter och behov, säger Emma Ekstrand.

Utmaningar och lösningar

En utmaning som Emma Ekstrand lyfter är att många döms till korta fängelsestraff. Det försvårar möjligheten till att skapa förändring hos personen genom behandlingsprogrammen.

Att förändra ett destruktivt beteende tar tid. Sex månader är väldigt kort, särskilt om det handlar om våld eller missbruk. Vi vill att det vi gör ska ha effekt, säger Emma Ekstrand.

Hon betonar återigen vikten av ett gott samarbete med socialtjänsten, men även vården, för att kunna fortsätta behandling efter frigivning. Men i dessa komplexa ärenden kan sekretessregler ofta vara ett hinder.

Många tjänstepersoner är osäkra på vad som gäller vid sekretess. Här skulle vi behöva mer utbildning och tydligare stöd för att göra rätt utan att bli passiva, säger hon.

Men det finns också framgångsfaktorer. Att jobba med strukturer, rutiner och vägledningar är ett sätt att skapa likvärdighet. Och att våga prata om våld, om barn och om brottsoffer är ett annat.

Det är när vi börjar ställa rätt frågor som vi också kan börja se förändring.

RBM-principerna:

Risk – bedömning av sannolikheten för återfall.
Behov – vilka faktorer har samband med brottslighet?
Mottaglighet – vilka hinder finns för att klienten ska kunna ta till sig insatser?

Metoder och insatser:

KrimStics: Övervakningssamtal baserade på RBM.

SARA: Riskbedömningsinstrument vid misstanke om partnervåld.

Behandlingsprogram: Exempelvis PREDOV (medel-hög risk) och RVP (hög risk).

Anmälningsskyldigheten gäller till exempel personal i hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan, skolan, socialtjänsten och kriminalvården. Se lagrum 14 kap. 1 § SoL.

När en person döms och börjar avtjäna ett straff i anstalt eller i frivård inleds verkställigheten alltid med en bedömning av risk, behov och mottaglighet – det som i Kriminalvården kallas RBM-modellen. Riskbedömningarna är avgörande för att kunna utforma insatserna på ett träffsäkert sätt.

Risk, behov och mottaglighet är centrala begrepp i vår vardag. Vår uppgift är att arbeta med klientens kriminogena behov och skapa en struktur för att minska risken för återfall i brott, säger Göran Törnblom, chef för frivården i Stockholm.

Verkställighetsplanen ligger till grund för insatserna under hela frivårdstiden. Det kan handla om behandlingsprogram, praktiskt stöd eller strukturerade samtal.

Behandling i öppenvård

Många personer som döms för våld i nära relationer får påföljden skyddstillsyn med föreskrift om att genomgå ett behandlingsprogram. Det innebär att personen får bo kvar i samhället men under övervakning och med krav på att delta i behandlingsprogram.

– Frivården arbetar med programmen Predov (Prevention domestic violence) och RVP (Relationsvåldsprogrammet), där det förra riktar in sig på klienter med medelrisk för att återfalla i likande brottslighet medan RVP riktar in sig på dem som har högst risk. Båda programmen syftar till att förändra destruktiva tankemönster och beteenden kopplade till våld, säger Göran Törnblom.

Behandling i öppen form kan vara särskilt verkningsfull när den kombineras med uppföljning och kontroll från frivården. Det bidrar till att skapa kontinuitet och ansvarstagande hos den dömde.

Påföljder i praktiken

Frivården hanterar flera olika påföljder, och insatserna varierar beroende på klientens risknivå, behov och mottaglighet. Nedan följer en kort beskrivning av de vanligaste påföljderna i frivården.

Villkorlig dom

– Frivården arbetar inte alls med rena villkorliga domar, men om den villkorliga domen kombineras med samhällstjänst, då handlägger vi den och ansvarar för att samhällstjänsten genomförs, säger Göran Törnblom.

Samhällstjänsten kan omfatta mellan 40 och 240 timmar, ofta i ideell regi. Det handlar om arbetsuppgifter som inte får konkurrera med den ordinarie arbetsmarknaden, det kan t.ex. handla om sysselsättning i second hand-butiker eller hjälpa till i en förening av något slag.

Skyddstillsyn

Skyddstillsyn är den vanligaste frivårdspåföljden. Den innebär övervakning i tre år och kan kombineras med exempelvis behandling eller samhällstjänst.

– Skyddstillsynen inleds alltid med en risk, behov- och mottaglighetsutredning, en så kallad RBM-utredning. På basis av denna utredning görs en verkställighetsplan som följs upp regelbundet. Har klienten gjort det man ska kan övervakningen avslutas efter ett år.

Misskötsamhet kan däremot leda till att domen återredovisas till åklagare och i vissa fall omvandlas till ett fängelsestraff.

– Skyddstillsyn kan kombineras med kontraktsvård – till exempel öppenvård vid missbruk eller psykiatri. Då är kontrollen extra viktig att klienten följer vård- och behandlingsplanen. Om klienten exempelvis lämnar ett behandlingshem utan godkännande agerar vi direkt.

Ungdomsövervakning

Sedan 2021 finns den nya påföljden ungdomsövervakning, riktad till 15–17-åringar. Enligt Göran Törnblom är det ett försök att fylla glappet mellan socialtjänstens insatser och ungdomsvård enligt lag. Det är en bra påföljd, men den har ännu inte fått riktigt genomslag i Stockholm berättar Göran Törnblom.

Ungdomsövervakning innebär täta kontakter med frivården, ofta flera gånger i veckan. Det kan även innebära hemarrest, vanligtvis på helger, som kontrolleras med fotboja.

– Syftet är att skapa struktur i den unges vardag; skola, fritid, relationer. Det är bättre att vi sätter ramar än att någon hamnar i fängelse. Vi måste hjälpa unga att välja andra vägar än kriminalitet.

Samhällstjänst

Samhällstjänst är en vanlig påföljd i hela landet – men det har blivit svårare att genomföra den i praktiken.

– Vi ser att de som döms till samhällstjänst har allt mer komplexa problem idag. Fler har bakgrund i gängkriminalitet, missbruk och social utsatthet. Det kräver mer stöd än tidigare för att fullfölja påföljden, säger Göran Törnblom.

Trots detta betraktas samhällstjänst fortfarande som en human och effektiv påföljd för rätt målgrupp.

Fotboja och geografiska begränsningar

Elektronisk övervakning, ofta kallad fotboja, används både vid villkorlig frigivning och inom ramen för frivårdspåföljder. Sedan 2021 finns möjlighet att använda GPS-funktion, vilket gjort metoden mer flexibel och träffsäker.

– Vi använder GPS-fotboja för att kontrollera geografiska begränsningar. En person kanske inte får vistas i Södermalm, till exempel på grund av att ett brottsoffer bor och vistas där eller för att det tidigare varit kriminell aktivitet i området, säger Göran Törnblom.

– Vi använder den ofta i ärenden där det finns ett konkret hot mot brottsoffer, till exempel vid relationsvåld. Då kan vi förhindra att den dömde närmar sig vissa områden och på så sätt minska risken för upprepat våld.

Systemet larmar om personen överträder förbjudna zoner och kan kombineras med skyldighet att vara hemma nattetid.

– Det är ett verktyg som gör stor nytta, särskilt vid utslussning av klienter med koppling till organiserad brottslighet.

Kontakt med brottsoffret

I ärenden som rör våld i nära relationer bör säkerheten för brottsoffer beaktas.

– Vi ska alltid överväga kontakt med brottsoffer i dessa ärenden, det kan ske via kriminalvårdens eget brottsofferstöd eller via polisen. Vi har också möjlighet att lämna information till skyddade parter om det finns ett säkerhetshot, säger Göran Törnblom.

Särskilda skyddsåtgärder kan bli aktuella i de fall där det finns en konkret risk för fortsatt våld. Frivården gör då en samlad bedömning och tar ställning till exempelvis geografiska begränsningar för klienten, polisanmälan eller annan säkerhetshöjande åtgärd.

Kunskap och kompetens krävs

Frivårdsinspektörer har en komplex roll där de både ska kontrollera och stödja klienten. Det kräver god kunskap om våld i nära relationer, särskilt om normaliseringsprocessen och förnekande hos gärningspersoner.

– Vi arbetar ständigt med kompetensutveckling för att kunna bemöta klienter på rätt sätt. Det handlar om att förstå de mekanismer som gör att våldet upprepas – och att samtidigt kunna sätta gränser, säger Göran Törnblom.

Frivårdens arbete är en viktig del i rättskedjan och har stor betydelse för att förhindra återfall i våld. Genom strukturerat arbete, rätt insatser och god samverkan bidrar frivården till ett tryggare samhälle.

Tillbaka till sidans topp

Att möta, hjälpa eller höra om traumatiska händelser kan påverka en person både känslomässigt och psykiskt. Sekundär traumatisering är ett psykologiskt tillstånd som kan drabba yrkesverksamma som indirekt möter mänskligt trauma eller lidande.

Att regelbundet konfronteras med traumatiserade personer i kombination med hög arbetsbelastning, tidspress och begränsad återhämtning utgör psykosociala risker i arbetsmiljön. Dessa faktorer kan tillsammans bidra till sekundär traumatisering. I arbetskulturer där det är mindre socialt accepterat att uttrycka känslomässig sårbarhet kan risken öka ytterligare.

Sekundär traumatisering kan bland annat förekomma bland yrkesverksamma inom rättsväsendet, vilka kan bli starkt exponerade och utsättas för den här typen av stress.

Organisatoriskt stöd och förebyggande åtgärder

Arbetsgivare som arbetar aktivt med att förebygga och hantera sekundär traumatisering kan skapa en mer hälsosam och hållbar arbetsmiljö. Modern krisforskning lyfter fram vikten av socialt och kollegialt stöd för att motverka sekundär traumatisering och främja hälsa och välmående.

På arbetsplatser där medarbetare regelbundet möter och exponeras för andras trauma och utsätts för hög emotionell belastning är det av stor vikt att etablera tydliga arbetsrutiner och stödstrukturer. Detta för att förebygga och motverka sekundär traumatisering.

Några aspekter i detta är att skapa en trygg arbetskultur där det är tillåtet att prata om känslomässiga påfrestningar utan rädsla för stigmatisering, och att det finns utrymme för återhämtning och egenvård. Det kan även vara bra som arbetsgivare att uppmuntra medarbetarna till återhämtning och goda vanor kring sömn, mat och fysisk aktivitet för att minska risken för sekundär traumatisering.

Utbildning och fortbildning som ger medarbetare kunskap och strategier att hantera stressreaktioner kan främja lärande och förståelse och därmed förebygga sekundär traumatisering. Kunskap och ett öppet förhållningssätt underlättar även tidig identifiering av svårigheter hos medarbetare som kan vara i behov av mer professionellt stöd och hjälp.

Den psykosociala hälsan hos medarbetarna behöver utvärderas kontinuerligt och frågorna prioriteras på ledningsnivå.

Sekundär traumatisering är en psykisk påfrestning som kan drabba yrkesverksamma som i sitt arbete möter människor med svåra livserfarenheter. Det gäller särskilt inom rättsväsendet, där till exempel poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare regelbundet exponeras för berättelser om våld, övergrepp och andra traumatiska händelser.

Tommi Räihä har lång erfarenhet av att arbeta med kris- och traumarelaterade tillstånd och betonar vikten av förebyggande insatser för att stärka den psykosociala hälsan hos yrkesverksamma inom rättsväsendet.

En bidragande orsak till sekundär traumatisering kan vara när den yrkesverksamma exponeras för andra människors avsiktliga grymheter mot varandra. Allra störst risk sker vid trauman som involverar barn och personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Det hotar vår grundläggande tillit och föreställning om att världen är någorlunda rättvis, vilket är nödvändigt för vår känsla av trygghet. Man kan säga att det skakar om vår tro på att det inte borde få hända, säger Tommi Räihä.

KBT och EMDR

Att vid behov ha tillgång till professionellt samtalsstöd eller terapi spelar en central roll. Det finns flera evidensbaserade psykoterapimetoder som används för behandling av svårartade stressreaktioner, sekundärt trauma och traumatiska minnesbilder. Ett par exempel är kognitiv beteendeterapi, KBT och Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också viktigt för att bearbeta sekundär traumatisering.

Till exempel poliser som yrkesgrupp är ofta väl förberedda och har fördelen att kunna dela sina upplevelser med sina kollegor. Att ha någon som kan lyssna och som faktiskt förstår är en viktig del av återhämtningen. Det är viktigt att komma ihåg att det här är normala reaktioner på onormala händelser, säger Tommi Räihä.

Över- och underengagemang

Vid sekundär traumatisering kan reaktionen bli både ett över- och underengagemang. Det kan vara ett tydligt tecken på stress och överbelastning.

Vid överengagemang tar känslorna över och gränserna suddas ut så att man sugs in i den andres lidande. Vid underengagemang är reaktionen istället avståndstagande gentemot den drabbade. Det saknas då empatiskt gensvar. Det kan vara viktigt att uppmärksamma denna typ av reaktioner och vid behov erbjuda adekvat stöd och uppföljning för att förebygga långsiktiga negativa effekter.

Livsstilsvanor som påverkar

Det finns olika sätt att upptäcka sekundär påverkan. Man kan till exempel lära känna sina egna varningssignaler via kroppen och uppmärksamma sitt autonoma nervsystem, ANS, genom andning, temperatur och kroppsspråk.

Det kan ses som en barometer över hur kroppen mår. Jag vill understryka behovet av återhämtning och att i förebyggande syfte öva regelbundet på tekniker som reglerar och lugnar det autonoma nervsystemet. Till exempel avslappningsövningar, andningsövningar, meditation och yoga, säger Tommi Räihä.

Livsstilsvanor som kan minska graden av sekundär traumatisering är bland annat sömn, motion och kost. Att försöka fortsätta göra saker som man brukar tycka om, egenterapi och konstnärliga uttryck som att sjunga, måla och dansa är andra faktorer som kan påverka. Hur väl de sociala relationerna fungerar och graden av en organisatoriskt trygg arbetsplats är också avgörande.

Sammanfattningsvis motverkar ett högt välbefinnande sekundär traumatisering. Välbefinnande uppstår när livet innehåller balans i sådant som aktivitet och vila, relationer, mening och självförverkligande, säger Tommi Räihä.

Tillbaka till sidans topp