Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer får ofta allvarliga konsekvenser och orsakar ett stort lidande.
Personer som utsatts för våld drabbas ofta av fysisk och psykisk ohälsa – både på kort och lång sikt.
Svenska studier visar att våldsutsatta individer i högre grad än andra uppsöker vård, konsumerar mer läkemedel och uppvisar sämre självskattad hälsa. Effekterna är påtagliga även många år efter det att våldet upphört.
WHO har konstaterat att våld i nära relationer är en av de främsta orsakerna till ohälsa bland kvinnor globalt.
Våldet kan orsaka akuta kroppsskador som blåmärken, sår, frakturer, hjärnskakning och tandskador. Skadorna är ofta placerade på ställen som går att dölja med kläder. I vissa fall stämmer inte skadebilden överens med den beskrivning som ges, vilket kan väcka misstankar om att våld ligger bakom.
Fysiska besvär kan även kvarstå lång tid efter det att våldet upphört och yttra sig som kronisk smärta, huvudvärk, yrsel, trötthet och diffusa mag-tarmproblem. Våldsutsatta individer uppsöker ofta sjukvård för just den typen av symtom.
Psykiska reaktioner är vanliga och kan inkludera ångest, depression, självmordstankar och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är ett allvarligt och långvarigt ångesttillstånd som kännetecknas av återupplevande av traumat, undvikande beteenden och överspändhet. PTSD kan leda till funktionsnedsättning och sänkt livskvalitet.
Andra vanliga psykiska följder är känslor av skam, skuld, rädsla, kontrollförlust och hjälplöshet. Kognitiva effekter som minnesstörningar, störd tidsuppfattning, förvirring, koncentrationsproblem och svårighet att fatta egna beslut förekommer också.
Våldsutsatthet är dessutom en känd riskfaktor för utveckling av psykisk sjukdom, självskadebeteende, missbruk och självmord.
Åtgärder för att stoppa våld i nära relationer är ofta inriktade på att upptäcka pågående våld och att hjälpa utsatta att lämna våldsutövaren. Samtidigt beskriver många utsatta att våldet och deras livssituation förvärrats efter en separation.
Forskning visar att våld i en nära relation ofta fortsätter och kan eskalera efter separationen, och att risken för dödligt våld är särskilt hög under tiden efter ett uppbrott.
En tydlig riskfaktor för så kallat eftervåld är om partnern utövat kontroll över den utsatta under relationen. Kön är en riskfaktor om våldsutövaren är en man och den utsatta är en kvinna, liksom om den som utsatts har barn tillsammans med våldsutövaren.
Eftervåld innefattar olika former av våld och maktutövande som fortsätter efter separationen från en våldsutövande partner. Även om våldet kan ta nya former efter separationen kan eftervåld bäst beskrivas som ”fortsättningsvåld”, snarare än som en ny typ av våld som startar efter uppbrottet.
Baserat på svensk och internationell forskning innebär eftervåld att våldsutövaren fortsätter att hota eller utöva makt i syfte att kontrollera, skada, skrämma eller straffa den utsatta efter en separation. Det kan ske genom exempelvis rättsprocesser eller myndighetskontakter, särskilt när dessa inte förmår att sätta stopp för våldet eller i värsta fall förstärker det.
Internationella studier rapporterar att upp till 90 procent av kvinnor som separerat från en våldsutövande man utsatts för eftervåld i form upprepade trakasserier, stalkning och fysiskt våld.
Det finns en brist på studier i en svensk kontext. I en nationell enkätstudie av våld mot kvinnor i Sverige rapporterade 37 procent av kvinnorna som utsatts för våld av en partner att de även utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av den tidigare partnern efter separationen.
I jämförelse med män utsätts kvinnor oftare för grovt, upprepat och kontrollerande våld från en partner, och våldet kräver i betydligt högre utsträckning omfattande insatser från samhället. Män utsätts också för våld i nära relationer och kan också utsättas för eftervåld, men sammantaget pekar forskning på att eftervåldet i ännu högre grad än partnervåld är könsrelaterat.
Eftervåldet kan precis som våldet i relationen vara psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt eller materiellt. I vissa fall fortsätter det fysiska eller sexuella våldet, till exempel vid överlämning av gemensamma barn. I värsta fall kan eftervåldet leda till dödligt våld.
Våldet tenderar även att ta nya uttryck efter separationen eftersom våldsutövarens direkta närhet och tillgång till den utsatta ofta minskar. Våldsutövaren kan då istället fortsätta att kontakta, kontrollera och skada den utsatta utanför den privata sfären, genom att använda juridiska, ekonomiska och digitala medel.
Eftervåldet är systemrelaterat på så vis att det ofta kommer till uttryck genom att våldsutövaren utnyttjar myndighetsprocesser, sina juridiska rättigheter och luckor i samhällets trygghetssystem för att göra sig ständigt närvarande, skrämma och skada den utsatta och eventuella barn.
Eftervåldet kan ta sig uttryck genom att förövaren försöker kontrollera den utsatta genom barnen. När barn ”används” i eftervåld riskerar deras egen utsatthet att osynliggöras. Det är viktigt att förstå att barn ofta är medutsatta i våldet – inte bara genom att bevittna det, utan också genom att själva utsättas. Forskning visar att pappor som utövar våld mot barnens mammor ofta använder samma kontrollerande och nedbrytande beteenden gentemot barnen.
Om den våldsutövande föräldern kräver umgänge som innebär risker för barnet, är det vanligt att den andra föräldern tvingas in i en juridisk process. Det kan vara den enda möjligheten att försöka skydda barnet. Men omgivningen – exempelvis skola, elevhälsa eller vård – kan tolka tvisten som en konflikt mellan två jämställda parter och välja att inte agera förrän målet är avgjort i domstol. När barnets berättelse inte fångas upp av andra än den förälder som försöker skydda barnet, kan uppgifterna om våld bedömas som mindre sakliga i en juridisk process. Det kan leda till att barnets behov av stöd förbises trots att nationell statistik visar att barn som berörs av familjerättsliga tvister oftare än andra barn har varit utsatta för våld.
När en förälder som utsatts för våld separerar från den andra vårdnadshavaren kan det vara svårt att skydda barnen från fortsatt utsatthet. Det finns både risk för att barnet utsätts för våld under umgänget, och för långsiktiga konsekvenser av att ha levt med våld. Många barn känner stark rädsla och otrygghet inför kontakt med en förälder som tidigare har utövat våld. Dessa reaktioner är vanliga och rimliga utifrån barnets erfarenheter.
Stalkning kan förekomma som en del i eftervåld och innebär upprepad och oönskad kontakt som väcker rädsla hos den utsatta. Våldsutövaren kan dyka upp fysiskt, ringa, skriva meddelanden eller använda sociala medier för att övervaka och kontrollera. Digital teknik har ökat möjligheterna till övervakning. Det kan handla om kartläggning av vanor, subtila hot eller att visa att man har koll.
En riskfaktor för allvarligt fysiskt våld och dödligt våld är att stalkningen eskalerar över tid och övergår från digitala kontaktförsök till att stalkaren söker upp den utsatta fysiskt. Forskning visar att stalkning och de relaterade riskerna emellertid ofta förminskas, underidentifieras och förbises av rättsväsendet när utsatta anmäler och söker hjälp.
Ekonomiskt eftervåld syftar till att begränsa den utsattas möjligheter att lämna relationen och gå vidare efter en separation. Det kan handla om att undanhålla pengar, vägra betala underhåll, sabotera ekonomiskt bistånd eller förstöra egendom.
När våldsutsatta, i synnerhet kvinnor, lämnar en våldsutövare behöver hon ofta göra det snabbt och tyst, vilket innebär att hennes och eventuella barns personliga tillhörigheter blir kvar i bostaden. Våldsutövaren kan då förstöra, sälja eller hindra tillgång till egendom. Bodelningar kan förhalas i flera år och användas som påtryckningsmedel, vilket skapar långvariga ekonomiska problem. Detta gäller även om en utsatt ensam äger eller står på kontraktet för bostaden. Under tiden kan den tidigare partnern som bor i bostaden förstöra, sälja eller på annat sätt göra sig av med egendom. Våldsutövaren kan även göra åverkan på själva bostaden, vilket kan leda till stora kostnader eller ekonomiska förluster för den utsatta.
Ekonomiskt eftervåld kan föregås av ekonomisk kontroll under relationen. Det kan innebära att den utsatta inte har fått ha egen ekonomi, inte tillåtits arbeta, studera eller delta i sociala sammanhang. När relationen tar slut är den utsattas ekonomiska situation därför ofta redan mycket ansträngd.
Våldsutövaren kan ha pressat den utsatta att ta lån eller själv tagit lån i den utsattas namn, vilket kan leda till skuldsättning. I vissa fall har den utsatta tvingats köpa nödvändiga saker till sig själv eller barnen på kredit, utan möjlighet att betala tillbaka. Ekonomiskt våld begränsar både självständigheten och möjligheten att tillgodose grundläggande behov, på både kort och lång sikt.
Efter separationen kan bodelningen bli ett verktyg för fortsatt kontroll. Det finns ingen tidsgräns för hur länge en bodelning kan pågå, vilket gör att förövaren kan förhala processen under lång tid. Under tiden kan den utsatta behöva betala för en tidigare gemensam bostad som hen inte längre kan bo i av säkerhetsskäl, samtidigt som hen har utgifter för ett nytt boende.
Juridiska kostnader kan bli omfattande, och ekonomiskt bistånd från kommunen kan vara svårt att få om den utsatta fortfarande äger den gamla bostaden. Bodelningen kan då användas som ett sätt att utöva påtryckningar, försämra den utsattas ekonomi och försvåra möjligheten att skapa ett tryggt liv efter separationen.
Eftervåld, liksom risken för eftervåld, leder att många våldsutsatta behöver lämna sina hem och sina sammanhang vilket får konsekvenser på många områden i livet. Varje år behöver flera tusen personer i Sverige bo på skyddat boende och majoriteten är kvinnor och barn som flytt en våldsutövande närstående man och som riskerar att utsättas för upprepat våld av honom.
Efter flykten har våldsutsatta ofta svårt att hitta stadigvarande boende. Våldsutsatta har ingen utkrävbar rätt till boende men kommuner har ansvar för bostadsförsörjningen och rekommenderas att hjälpa våldsutsatta att ordna stadigvarande boende. Svårigheter att få ett stadigvarande boende kan innebära att våldsutsatta kan bli kvar i skyddade boenden under lång tid, flyttas mellan tillfälliga boendelösningar eller behöver återvända till förövaren.
Om man som våldsutsatt dessutom lever med skyddade personuppgifter räcker det med att personuppgifter kan ha röjts för att man ska behöva flytta igen, vilket innebär att våldsutsatta kvinnor och barn kan tvingas börja om på nya platser upprepade gånger.
Den vanligaste formen av dödligt våld i nära relationer i Sverige är manliga förövares dödliga partnervåld mot kvinnor. Dödligt våld mot kvinnor utgör den mest extrema formen av mäns våld mot kvinnor.
Forskning tyder på att det största bakomliggande motivet till dödligt partnervåld mot kvinnor är mannens behov av kontroll över kvinnan. Detta blir tydligt eftersom brotten ofta begås i samband med separation eller med svartsjuka som motiv.
Under 2024 dödades elva kvinnor i Sverige av förövare som de haft en pågående eller avslutad parrelation med. Antalet fall av dödligt våld mot män i parrelation var två under samma år.
Enligt Brottsförebyggande rådet kan antalet fall av dödligt våld i nära relationer variera stort från år till år vilket gör det svårt att dra säkra slutsatser om utvecklingen baserat på förändringar från ett år till ett annat.
Under perioden 2018–2021 dödades 60 kvinnor av sin partner, vilket motsvarar i genomsnitt 15 kvinnor per år. Totalt dödades 12 män under samma period av en kvinna som de haft en relation med. Inget fall av dödligt partnervåld under perioden ägde rum i en samkönad relation.
När en kvinna dödas av nuvarande eller tidigare partner är det ofta kulmen på en lång period av våld och hot. En studie från VKV, Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer, lyfter fram delvis olika omständigheter som föregick det dödliga partnervåldet för manliga respektive kvinnliga förövare.
Det var vanligare att de manliga förövarna i studien drevs av en känsla av äganderätt över offret, med tilltagande svartsjuka, kontrollerande beteenden och stalkning. Manliga förövare planerade i högre utsträckning mordet innan det utfördes. Endast manliga förövare hade begått självmord i samband med gärningen.
De kvinnliga förövarna hade oftare själva utsatts för våld av partnern innan mordet, och gärningen skedde oftare i ett sammanhang där den inte var planerad.
För både kvinnliga och manliga förövare var ett stundande hot om separation och en ökande rädsla för en osäker framtid en del av omständigheterna som ledde fram till gärningen.
En svensk studie från 2017 pekar på en ökning av antalet fall av dödligt våld som inte föregåtts av några rapporter om våld i relationen. Hur ofta en kvinna dödats av sin partner utan att det förekommit våld tidigare är dock omöjligt att veta. Detta eftersom allt våld inte polisanmäls.
En studie från Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om våld i nära relationer visar att för manliga förövare är upprepat, tidigare våld mot offret, och hot om att skada offret, riskfaktorer för senare dödligt våld. Svartsjuka, kontrollerande beteende och stalkning av offret utgör också riskfaktorer, liksom pågående eller nyligen genomförd separation från kvinnans sida.
Att ha tvingat kvinnan till sex och att ha utövat våld mot henne när hon var gravid utgör riskfaktorer.
För manliga förövare har det lyfts att missbruk, depression, självmordstankar och självmordsförsök liksom personlighetsstörningar utgör riskfaktorer, och även socioekonomiska faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå.
Ofta tycks en komplex kombination av riskfaktorer och en upptrappning av olika faktorer vara det som föregår det dödliga våldet.
För kvinnliga förövare har en central riskfaktor varit att de själva har utsatts för våld av den de dödat, och rädsla kan vara en del av motivet. Liksom för män har även arbetslöshet, missbruk, psykisk ohälsa och låg utbildningsnivå identifierats som riskfaktorer.
Till skillnad från manliga förövare uppvisar kvinnliga förövare inte samma mönster av kontrollerande beteenden och stalkning före gärningen.
Även om kvinnliga förövare ofta själva utsatts för våld av offret förekommer det även kvinnliga förövare med andra motiv. Gemensamt för kvinnliga förövare tycks vara en socioekonomisk utsatthet.
Sedan början av 2000-talet har dödligt våld mot kvinnor i nära relationer minskat med närmare 20 procent. Tidigare kartläggningar har visat att antalet fall minskade redan på 1990-talet jämfört med 1970-talet. Tänkbara anledningar till minskningen, som Brottsförebyggande rådet tar upp, är samhällets olika insatser mot våld i nära relationer, men också ett ökat ekonomiskt oberoende för kvinnor.
Medan det dödliga partnervåldet mot kvinnor i genomsnitt har minskat sedan 1990, har utvecklingen av dödligt partnervåld mot tjejer under 26 år förblivit oförändrad.
Socialstyrelsen har granskat 34 fall där en vuxen kvinna eller man dödats eller utsatts för försök till dödligt våld av en partner under åren 2022–2023.
I 29 av de granskade fallen handlade det om kvinnor som utsatts för brott av en manlig partner eller tidigare partner. Fem av fallen handlade om män som utsatts för brott av en kvinnlig partner eller tidigare partner. I samtliga av dessa fem fall hade den manliga partnern utsatt kvinnan för våld före det aktuella brottet. Inte i något av fallen då en man dödat sin kvinnliga partner framkom att kvinnan tidigare utsatt mannen för våld.
I 9 av de 29 fall då en kvinna dödades eller utsattes för försök till dödligt våld av sin manliga partner/tidigare partner begicks brottet i samband med en separation. Något motsvarande har inte framkommit när det gäller män som dödats eller utsatts för försök till dödligt våld av en kvinnlig partner/tidigare partner.
I utredningarna framgår att riskbedömningar och säkerhetsplaneringar sällan gjordes och att våldsutsatta erbjöds få skydds- och stödinsatser. Det psykiska våldet tycks inte heller ha tagits på samma allvar som det fysiska våldet.
Både brottsoffer och gärningspersoner hade haft omfattande samhällskontakter, ofta kort tid innan brottet begicks. Vanligast var kontakter med hälso- och sjukvården, men många hade också kontakt med socialtjänst, polis och även andra samhällsaktörer.
Publikation: “Konstaterade fall av dödligt våld 2024” (Brottsförebyggande rådet 2025)
Publikation: “Dödligt våld i Sverige 1990–2017” (Brottsförebyggande rådet 2019)
Publikation: “Dödligt partnervåld mot unga” (Jämställdhetsmyndigheten 2023)
Avhandling: “Intimate partner homicide rates and characteristics” (Karolinska Institutet 2017)
En person som blivit utsatt för ett brott kan uppleva ytterligare psykisk skada om den bemöts på ett ifrågasättande eller skuldbeläggande sätt. Det kan förvärra traumat och försvåra återhämtningen.
Sekundär viktimisering kan uppstå om en våldsutsatt person bemöts på ett för denne negativt sätt, av personer inom rättsväsendet, eller av andra. Det innebär en psykisk stress som kan förstärka och förvärra brottsoffrets krisreaktioner. Det kan till exempel handla om att personen blir ifrågasatt eller skuldbeläggs. Det kan också uppstå om andra tonar ner konsekvenserna av brottet och förminskar våldsutövarens ansvar.
Enligt EU:s brottsofferdirektiv (direktiv 2012/29/EU) ska stater säkerställa att brottsoffer skyddas mot sekundär viktimisering.
Traumat som sekundär viktimisering medför kan fördjupa och förlänga våldets följder i form av långvariga fysiska och psykiska symtom hos den som utsatts. Det är därför viktigt att yrkesverksamma som möter våldsutsatta har kunskap om hur man genom ett tydligt och professionellt bemötande kan minska risken för negativa reaktioner hos den som utsatts.
Det finns en risk att de som har utsatts för våld, i synnerhet sexuella övergrepp, upplever kontakten med rättsväsendet som obehaglig. Att medverka i förhör och genomgå detaljerade utfrågningar om händelseförloppet kan upplevas påfrestande. En rättsprocess kan innebära att den utsatta ifrågasätts på högst personliga plan, bland annat ifråga om sitt sexliv. Det kan leda till sekundär viktimisering. Det kan också vara en av anledningarna till att många inte vågar söka hjälp efter sexuella övergrepp. Om den som utsatts tror att hen inte ska orka genomgå en rättsprocess eller är orolig för att mötas av fördomar är tröskeln hög till att söka hjälp.
En viktig aspekt av bemötandet är att den våldsutsatta får relevant, tillförlitlig, kontinuerlig och begriplig information. Det kan handla om hur förundersökningen går till, hur polisen genomför strukturerade hot- och riskbedömningar samt vilka åtgärder rättsväsendet kommer vidta för att förebygga upprepad utsatthet. Med information och en tydlig beslutsmotivering kan man undvika att den våldsutsatta tappar förtroende för rättsväsendet och öka upplevelsen av processuell rättvisa. Det gäller även i de fall där en förundersökning måste läggas ner. Om den som är utsatt inte förstår hur just dennes anmälan hanteras och varför förundersökningen läggs ner kan den utsatta få uppfattningen att rättsväsendet inte tar ärendet på allvar – vilket kan leda till sekundär viktimisering.
Genom ökad kunskap om de särskilda reaktioner och behov som kan föreligga efter att någon utsatts för våld kan sekundär viktimisering undvikas.
Bok: “Polispsykologi” (Christianson, S Å., Granhag, P A. 2004).
Bok: “Brottsoffer: från teori till praktik”, (Lindgren, M., Pettersson, K-Å. & Hägglund, B. 2001).
Rapport: “Antologi: sju perspektiv på våldtäkt”, (Nationellt centrum för kvinnofrid 2010)