Människor från alla delar av samhället kan vara utsatta för våld. Men en del grupper kan, som en följd av samhällets diskriminering och marginalisering, befinna sig i en situation som innebär en särskild sårbarhet.
En grupp kan beskrivas som särskilt sårbar för våld av olika anledningar. Det kan handla om att gruppen är utsatt i särskilt hög grad, eller att brotten ger upphov till särskilt allvarliga konsekvenser för den som utsätts. Men också att man inte har resurser eller möjligheter att förändra sin situation eller göra den känd.
Detta kan till exempel gälla hbtqi-personer samt yngre och äldre kvinnor, personer med funktionsnedsättning, kvinnor i missbruk eller prostitution, eller de som har utländsk bakgrund.
Föreställningar i samhället om vem som kan vara ett offer för våld i nära relation kan också påverka vilket bemötande en utsatt person får. Både yngre och äldre personers våldsutsatthet kan till exempel förminskas på grund av en föreställning om att våldet är mindre allvarligt.
En gemensam nämnare för dessa grupper är att samhällets skydd och stöd vid våldsutsatthet ofta inte är anpassat efter deras behov. Begreppet särskild sårbarhet kan användas för att synliggöra hur personer kan vara utsatta för våld och diskriminering på ett sätt som kräver särskilda stödinsatser.
Den särskilda sårbarheten kan till exempel handla om att personen är starkt beroende av stöd och hjälp, ibland från sina närstående. Exempelvis kan en kvinna med hörselnedsättning vara beroende av sin våldsutövande partner för att kommunicera med myndigheter om hjälpmedel inte gjorts tillgängliga.
Stereotypa föreställningar om olika grupper i samhället kan leda till att en del personer inte betraktas som trovärdiga. Personer med sämre möjligheter att kommunicera, som barn eller personer med vissa funktionsnedsättningar, kan oftare mötas av misstro. Det kan göra att deras utsatthet för våld underskattas.
En ökad medvetenhet hos yrkesverksamma om den särskilda sårbarheten som vissa grupper kan befinna sig i är grundläggande för att våldsutsatta personer ska få adekvat hjälp och stöd.
Begreppet särskild sårbarhet kan upplevas som generaliserande. Livssituationer, behov och erfarenheter skiljer sig åt mellan individer inom grupperna. Resonemang om särskild sårbarhet riskerar också att tillskriva ”särskilt sårbara grupper” orsakerna till svårigheterna som de utsätts för, snarare än att visa på hur maktstrukturer i samhället skapar den särskilt sårbara situation de kan befinna sig i.
Att fokusera på vissa grupper som särskilt sårbara för våld riskerar också osynliggöra förövarna.
Det är heller inte nödvändigt att en grupptillhörighet innebär utsatthet för en särskild form av våld. Till exempel antas ofta invandrade kvinnor vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck när de söker hjälp för våldsutsatthet, vilket inte alltid är fallet.
För att få syn på hur våld i nära relationer påverkar individer olika beroende på hur deras livsvillkor ser ut kan ett intersektionellt perspektiv användas. Perspektivet används för att förstå hur maktordningar samverkar. Det kan gälla maktstrukturer utifrån exempelvis kön, sexualitet, etnicitet, klass och ålder.
Att anta ett intersektionellt perspektiv innebär i det här sammanhanget att ta hänsyn till hur olika maktstrukturer kan påverka hur våldet tar sig uttryck, och vilka konsekvenser det får för den som utsätts för våld. Ett intersektionellt perspektiv kan bidra till att stödet och skyddet kan anpassas efter individens behov.
Äldre personer kan utsättas för alla former av våld i nära relationer – fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och materiellt våld. Det kan också handla om försummelse.
Våldet kan utövas av en partner, vuxna barn, annan familj eller närstående, liksom av personal i omsorgssituationer.
Våld mot äldre kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som fått ökad uppmärksamhet under de senaste årtiondena. Bristande kunskap eller stereotypa föreställningar om att äldre kvinnor inte utsätts för våld, framför allt inte sexuellt våld, riskerar att leda till att kvinnorna inte blir trodda när de försöker berätta om sin situation. Därigenom försvåras deras möjligheter att få stöd och hjälp.
Situationer där en äldre kvinna utsätts för våld av sin partner kan se olika ut. I en del fall kan kvinnan ha varit utsatt för våld från sin partner under större delen av sitt vuxna liv. I andra fall kan en partner börja utsätta en äldre kvinna för våld först efter det att hon blivit äldre. Kvinnan kan också inleda en ny relation där partnern utsätter henne för våld.
I en multinationell europeisk studie framkom att ju allvarligare våldet var, desto vanligare var det att våldsutövaren var partner eller barn (inklusive ingifta) till kvinnan. Studien visade även att de äldre kvinnorna i minst utsträckning berättat för någon om våldet i de fall då våldsutövaren var en nuvarande partner. Kvinnor som utsatts av hemtjänst- eller vårdpersonal hade i störst utsträckning berättat för någon om situationen.
En studie om våld mot kvinnor i EU:s medlemsländer har visat att äldre kvinnor även utsätts för nätbaserade övergrepp såsom nättrakasserier och nätstalkning.
Att söka hjälp eller lämna en våldsam relation kan vara svårt oavsett ålder. Äldre kvinnor, jämfört med yngre, kan emellertid möta ytterligare försvårande omständigheter. Generationsbetingade faktorer kan medföra att kvinnor i äldre generationer har ännu svårare att identifiera handlingarna de utsätts för som våld.
Vidare kan äldre kvinnor oftare möta ekonomiska hinder i och med att de lönearbetat i lägre utsträckning, och att de har haft sämre tillgång till välbetalda yrken. Hinder relaterade till ohälsa och funktionsnedsättning förväntas också vara vanligare bland äldre kvinnor. Om det finns stereotypa föreställningar och bristande kunskap bland yrkesverksamma som möter våldsutsatta äldre kvinnor kan detta ytterligare försvåra kvinnornas hjälpsökande.
Våld mot personer med funktionsnedsättning är ett allvarligt men ofta osynliggjort samhällsproblem. Det kan handla om fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, precis som för befolkningen i stort, men våldet kan också ta andra uttryck som är kopplade till funktionsnedsättningen.
Myndigheten för delaktighet har sammanställt forskning och undersökningar som visar att det finns en tydlig koppling mellan funktionsnedsättning och utsatthet för våld, både i barndomen och i vuxen ålder. Risken är generellt större för personer med funktionsnedsättning , och särskilt stor för kvinnor jämfört med män i samma grupp.
Både i Sverige och i andra länder är forskningen begränsad. Flera studier visar dock att kvinnor med funktionsnedsättning är utsatta för våld i högre utsträckning än kvinnor i övrigt.
En undersökning från 2012 bland cirka 42 000 kvinnor i EU visade att kvinnor med funktionsnedsättning löper högre risk än andra kvinnor att utsättas för våld. 34 procent av kvinnorna med funktionsnedsättning hade efter sin 15-årsdag utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. För kvinnor utan funktionsnedsättning var motsvarande siffra 19 procent. Av kvinnorna med funktionsnedsättning hade nästan hälften utsatts för fysiskt eller sexuellt våld i barndomen vid minst ett tillfälle.
Data från befolkningsundersökningen Våld och hälsa (2014) visade att 42 procent av kvinnor med funktionsnedsättning uppgav att de utsatts för sexuellt våld i vuxen ålder. Motsvarande siffra för kvinnor i den övriga befolkningen var 27 procent.
Precis som för kvinnor generellt är det ofta en partner eller en tidigare partner som utsätter kvinnor med funktionsnedsättning för våld. Men utövaren kan också vara till exempel en färdtjänstchaufför, personal inom hemtjänsten eller en personlig assistent. Ibland är våldsutövaren samtidigt kvinnans partner eller nära familjemedlem och den person som är anställd för att ge henne vård och assistans. Oavsett relationen mellan parterna kan det finnas en betydande maktobalans.
Kvinnor med funktionsnedsättning kan precis som andra kvinnor utsättas för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Våldet kan dock även ta sig andra uttryck och våldsutövaren kan utnyttja det faktum att kvinnan har en funktionsnedsättning. Till exempel kan en kvinna med funktionsnedsättning nekas tillgång till hjälpmedel och medicin. Det kan också handla om fysiskt våld där personens hjälpmedel används som tillhygge.
Personer med funktionsnedsättning har ofta en begränsad ekonomi. Att vara ekonomiskt beroende av andra kan öka risken för att utsättas för våld i nära relationer.
Personer med funktionsnedsättning löper också en större risk att utsättas för prostitution och människohandel.
Att ha en funktionsnedsättning kan utgöra en extra sårbarhet för att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Till exempel kan en person med en intellektuell funktionsnedsättning i en hederskontext sakna friheten att själv välja sin partner. Äktenskap kan användas som ett sätt att försöka dölja funktionsnedsättningen för omgivningen.
Det kan vara mycket svårt för en kvinna att bryta upp från en relation där hon utsätts för våld, inte minst på grund av känslomässiga band till våldsutövaren. För kvinnor med funktionsnedsättning kan det vara ännu svårare som en följd av hinder i omgivningen. Exempel som uppmärksammats är bristande tillgång till information, transport och hjälp från samhället.
I en rapport från Jämställdhetsmyndigheten 2022 beskrivs exempel på brister som blivit särskilt tydliga för våldsutsatta personer med funktionsnedsättning. Det finns få skyddade boenden som är anpassade för olika typer av funktionsnedsättningar. Personal som har kunskap om funktionsnedsättning har inte kunskap om området våld i nära relationer, medan personal som har kunskap om våld i nära relationer saknar kunskap om funktionsnedsättningar.
År 2006 antog FN:s generalförsamling en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I inledningen till konventionen sägs att ”kvinnor och flickor med funktionsnedsättning ofta är utsatta för större risk, både inom och utom hemmet, för våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande”.
Konventionsstaterna ska i enlighet med konventionen vidta åtgärder för att skydda personer med funktionsnedsättning mot utnyttjande, våld och övergrepp med hänsyn till om det är könsrelaterat (artikel 16.1).
I januari 2009 trädde konventionen i kraft i Sverige och 2011 förband sig EU att följa konventionen.
Kvinnor med utländsk bakgrund kan befinna sig i en situation som innebär en särskild sårbarhet för våld. Orsaken kan vara diskriminering, segregation, språksvårigheter och brist på sociala nätverk i Sverige.
Sådana faktorer kan göra det svårare för en våldsutsatt kvinna att söka hjälp och stöd. Något som den våldsutövande partnern kan utnyttja för att ytterligare isolera kvinnan och hindra henne från att ta sig ur relationen.
En del kvinnor med utländsk bakgrund befinner sig i en särskilt sårbar position till följd av sin rättsliga ställning i Sverige. Det gäller till exempel utländska kvinnor som nyligen gift sig med en svensk man, papperslösa kvinnor och kvinnor som blivit offer för människohandel för sexuella ändamål.
Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan beviljas för en person som planerar att komma till Sverige för att gifta sig eller bli sambo.
För att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som är knutet till en partner i Sverige ska kunna förlängas krävs det normalt att förhållandet fortfarande består. Det kan försätta den utländska personen, ofta en kvinna, i ett underläge i relation till partnern, ofta en man.
En person som kommit till Sverige på ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan få tillståndet förlängt även om förhållandet har tagit slut, om personen eller personens barn utsatts för våld eller andra allvarliga eller upprepade kränkningar av partnern.
Även kvinnor som saknar uppehållstillstånd, så kallade papperslösa, befinner sig i en situation som gör dem mer sårbara om de utsätts för våld. På grund av rädsla för utvisning kan de inte ta kontakt med samhällets hjälpinstanser. Därmed saknar kvinnorna de mest grundläggande förutsättningarna för att få hjälp och stöd. Att polisanmäla misshandel eller liknande övergrepp, och därmed göra sig känd för myndigheter, kan få till följd att kvinnan i ett senare skede utvisas.
De utländska kvinnor som har kommit till Sverige genom människohandel står i praktiken utan stöd om de inte vågar eller vill polisanmäla brotten de har utsatts för. Kvinnor som är offer för människohandel kan få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om de bidrar till att lagföra människohandlarna. De kvinnor som inte vågar vittna eller återvända till hemlandet efter att ha vittnat, riskerar dock att hamna i samma situation som andra papperslösa kvinnor.
Brist på socialt nätverk eller bristande språkkunskaper kan begränsa möjligheterna att lämna en relation som präglas av våld. Detta medför att kvinnorna blir väldigt beroende av den våldsutövande partnern. Rädsla för utvisning kan också i vissa fall hindra kvinnan från att kontakta myndigheter. Detta kan utnyttjas av den våldsutövande mannen för att ytterligare kontrollera och isolera kvinnan.
Myndigheters okunskap om kvinnornas situation samt brist på tydlig information om vilken instans som har det primära ansvaret för att hjälpa kvinnorna kan försvåra för kvinnorna att få stöd och hjälp.
Lär dig mer:
Utsatthet för prostitution och människohandel
Kvinnor som missbrukar befinner sig i en situation som innebär en särskild sårbarhet. Våld är ett vanligt inslag i dessa kvinnors vardag. Men när de söker stöd och hjälp möts de inte sällan av oförståelse och okunskap. Samhällsinstanser kan ibland utsätta kvinnorna för ytterligare kränkningar och våld.
Missbruk kan bland annat leda till hälsoproblem, ekonomiska problem, bostadslöshet och kriminalitet. Om kvinnorna dessutom utsätts för övergrepp i form av psykiskt, fysiskt och sexuellt våld behöver de särskilda stödinsatser.
Ytterligare en faktor som är specifik för kvinnor som lever i missbruk är att de ofta utsätts för våld av flera olika utövare. Det kan handla om en partner men det kan till exempel också handla om andra missbrukare eller myndighetspersoner, som polis.
Våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem skiljer sig åt när det gäller social tillhörighet och typ av missbruk. Det är något som man måste ta hänsyn till för att kunna erbjuda rätt stöd samt motverka våldet.
I en svensk studie som publicerades 2015 undersöktes i vilken utsträckning missbrukande kvinnor varit utsatta för mäns våld i ett livstidsperspektiv. Studien inkluderade 79 kvinnor. Av dessa hade 72 kvinnor (91 procent) utsatts för olika former av våld från män. I 88 procent av fallen var det en före detta partner som var våldsutövare. I 26 procent av fallen handlade det om manliga vänner eller bekanta. Av de 72 kvinnorna rapporterade 71 procent “oräkneliga tillfällen” då de utsatts för våld.
En annan studie publicerad 2021 visade att kvinnor i missbruk har en högre utsatthet för våld och kränkningar i nära relationer jämfört med kvinnor generellt.
I studien svarade 52 kvinnor på ett frågeformulär. Nära hälften av kvinnorna hade varit utsatta för grovt våld och 40 procent hade fått skador som krävt akutvård. Nästan alla, 96 procent av kvinnorna, hade utsatts för verbala kränkningar. Över hälften av kvinnorna hade erfarenheter av sexuell utsatthet. Några av kvinnorna hade fått skador av sexuellt våld. Tio av kvinnorna hade inom det senaste eller förra året även haft sex mot ersättning.
Missbrukande kvinnor som utsätts för våld kan uppleva att de blir fördomsfullt och negativt bemötta. De kan därför hysa en misstro mot myndigheter. Få kvinnor polisanmäler våldet och kontakt med vården tas oftast bara vid mycket omfattande skador.
Kvinnorna kan även vara rädda för att deras missbruk och eventuella kriminalitet ska komma till myndigheternas kännedom om de söker vård eller polisanmäler. De kvinnor som har barn är dessutom ofta oroliga för att barnen ska tvångsomhändertas. Beroendet av den våldsutövande partnern ökar därmed och känslan av att det inte finns hjälp att få stärks.
För att förstå de processer som äger rum i en relation där det förekommer våld är kvinnans beroende av den våldsutövande partnern centralt. Kvinnor med missbruksproblem har oftare svårare att bryta upp från relationer som präglas av våld. En anledning kan vara att partnern är den som förser henne med droger och därmed upprätthåller hennes missbruk.
Partnern kan också fungera som ett skydd för kvinnan mot andra våldsutövare, speciellt om det är partnern som tillhandahåller bostad. Det blir då ytterligare en faktor som gör det svårare för kvinnan att bryta upp. Det förekommer även att den våldsutövande partnern på olika sätt försöker hindra kvinnan från att få hjälp med sitt missbruk för att förhindra att hon bryter upp från relationen.
För missbrukande kvinnor kan det vara svårare att ta sig ur en relation där de utsätts för våld. De flesta skyddade boenden tar inte emot missbrukare av alkohol eller droger. Ofta bemöts kvinnorna i första hand som missbrukare och inte som brottsoffer. Kvinnornas våldsutsatthet tenderar att förminskas i mötet med olika stödinsatser och myndigheter. Våldet betraktas i huvudsak som en följd av missbruket och kvinnan behandlas då i första hand för sitt missbruk. Detta trots att missbruket kan vara en följd av att kvinnan är utsatt för våld.
Kvinnan behöver då hjälp i första hand som brottsoffer, inte som missbrukare. I mötet med våldsutsatta kvinnor är det viktigt att arbeta med båda problemen och skilja på missbruket och våldsutsattheten.
Hbtqi-personers utsatthet för våld i nära relationer är ett problem som uppmärksammas allt mer inom forskning och praktisk verksamhet.
Hbtqi är en förkortning för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexpersoner. Det är ett brett begrepp som omfattar såväl sexuella läggningar som könsidentiteter och relationer/sexuell praktik.
Benämningen hbtqi-relation kan användas för att beskriva olika relationer där minst en av parterna definierar sig som hbtqi-person.
Våldets karaktär är ofta densamma som för våld i nära relationer i stort och kan till exempel handla om att våldsutövaren vill upprätthålla makt och kontroll över den som utsätts, att den utsatta partnern isoleras och att våldet gradvis normaliseras inom relationen.
När våld utövas i en nära relation mot en hbtqi-person kan utövaren fokusera våldet på partnerns identitet som hbtqi. Utövaren kan isolera och bryta ner partnern genom att till exempel hota om att ”avslöja” sin partners identitet som hbtqi-person om hen inte lever öppet. Utövaren kan spela på rädslan för att utsättas för fientlighet på grund av hbtqi-identiteten, eller avsiktligen använda fel pronomen om sin partner.
Att tillhöra en minoritetsgrupp i samhället kan ge upphov till en generell livsstress – minoritetsstress – som får negativa effekter på både den fysiska och psykiska hälsan. Hbtqi-personer får ofta förhålla sig till risken för att utsättas för fördomsfulla beteenden, fientlighet och oförståelse. Detta kan försvåra för en hbtqi-person att ta steget till att söka stöd. Personen kan också internalisera samhällets, omgivningens eller våldsutövarens negativa attityder mot hbtqi-personer, det vill säga införliva dessa attityder i den egna självbilden.
Forskning visar att erfarenheter av att utsättas för våld är vanligt förekommande bland hbtqi-personer, inklusive våld från en partner och sexuellt våld.
I studier om partnervåld och sexuellt våld mot hbtqi-personer är ett av de mest återkommande resultaten att bisexuella kvinnor rapporterar den högsta utsattheten för våld. I de fall då studierna frågat om könet på förövaren har de bisexuella kvinnorna ofta svarat att det varit en man.
Men det rapporteras också höga siffror för våldsutsatthet bland homosexuella kvinnor liksom bi- och homosexuella män.
I en studie från RFSL 2005 uppgav cirka 25 procent av de personer som besvarade en enkät att de varit utsatta för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld i en nuvarande eller tidigare relation. Den vanligaste förövaren var en man.
I en rapport från Folkhälsomyndigheten 2014 var män oavsett sexuell läggning ungefär lika utsatta för våld i hemmet. Homo- och bisexuella kvinnor hade en högre grad av utsatthet i jämförelse med heterosexuella kvinnor.
En annan rapport från Folkhälsomyndigheten 2015 handlar om hälsan bland transpersoner. Av de som besvarat en enkät hade 7 procent varit utsatta för våld det senaste året. Av dessa hade 17 procent utsatts av sin partner. 30 procent uppgav att de någon gång blivit tvingade till sex mot sin vilja, i en tredjedel av fallen var förövaren en fast eller tillfällig partner. Studien tar inte upp huruvida relationen varit samkönad eller olikkönad.
Kunskapen om omfattningen av partnervåld mot transpersoner i Sverige är begränsad. I omfångsundersökningar om hbtqi-personers erfarenheter av våld i nära relationer är transpersoner ofta en mycket liten andel av de svarande, vilket innebär att det är svårt att generalisera resultaten.
Det finns flera hinder för våldsutsatta hbtqi-personer att söka hjälp. Det visar en rapportfrån Nationellt centrum för kvinnofrid som tagits fram inom ramen för ett regeringsuppdrag i samarbete med Jämställdhetsmyndigheten och Socialstyrelsen. Uppdraget syftar till att kartlägga våld i hbtqi-personers nära relationer.
Enligt rapporten har många hbtqi-personer svårt att identifiera sig som våldsutsatta, bland annat på grund av att samhället ofta sätter likhetstecken mellan våld i nära relationer och heterosexuella relationer.
Föreställningar om att män inte kan vara offer och att kvinnor inte kan vara förövare försvårar igenkänning och möjlighet till stöd. Därtill har stödverksamheter ofta begränsad kunskap om hbtqi-personers livsvillkor och de särskilda förutsättningarna där vålder äger rum.
Ytterligare hinder handlar om ett lågt förtroende för samhällets stödinstanser. Många hbtqi-personer har tidigare erfarenheter av diskriminering, våld eller brist på respektfullt bemötande, vilket kan leda till tvekan inför att söka hjälp.
Forskning visar att personer som säljer sex i hög grad riskerar att utsättas för våld. Våldet har olika karaktär och sträcker sig från verbala trakasserier och hot, till misshandel, sexuellt våld, kidnappning och dödligt våld.
Personer som befinner sig i prostitution kan komma från alla samhällsklasser och ha olika erfarenheter av att sälja sex, men de flesta hamnar i prostitution på grund av någon form av yttre eller inre tvång. Det som främst upprätthåller prostitution är efterfrågan.
Maktordningar kopplade till kön, sexualitet, etnicitet och socioekonomisk situation har betydelse för varför människor hamnar i och utnyttjas i prostitution. Det ojämlika förhållandet mellan säljare och köpare av sexuella tjänster bidrar till en ökad risk för att den som säljer sex blir utsatt för våld.
I en kartläggning från Jämställdhetsmyndigheten 2021 uppgav över 80 procent av de som svarade på en enkät att de hade blivit utsatta för påtryckningar eller brott i samband med att de sålt sex.
Påtryckningarna kunde handla om att bli pressad att utföra oönskade handlingar och att överträda sina egna gränser. Många svarade också att de utsatts för tvång och olika typer av våld.
Bristande kunskap hos olika samhällsinstanser kan leda till att människor i prostitution som utsätts för våld inte får ett adekvat bemötande av de aktörer som ska erbjuda stöd och hjälp. En våldsutsatt person i prostitution riskerar att skuldbeläggas för våldet hen utsätts för.
Människohandel för sexuella ändamål innebär i praktiken att en person tvingas, luras eller utnyttjas till att sälja sexuella tjänster. FN beskriver detta som en modern form av slaveri. Utsattheten är ofta både fysisk, psykisk, social och ekonomisk.
I de flesta fall är det kvinnor och flickor som utnyttjas. Brist på sociala och ekonomiska möjligheter, utbredd fattigdom, svaga rättigheter och begränsade skyddsnät gör vissa grupper särskilt sårbara. Flera samverkande faktorer, som kön, etnicitet, socioekonomisk status, ålder och migration, bidrar till risken att utnyttjas.
I många fall är de utsatta beroende av sin förövare. De kan vara skuldsatta, utsättas för hot eller ha blivit lurade om vad som väntade dem i det land de hamnat i. Många är traumatiserade, saknar socialt stöd och har svårt att ta sig ur situationen. Det är inte ovanligt att våld, kontroll, isolering och psykisk manipulation används för att bryta ner och binda den utsatta till exploateringen.
Ett grundläggande problem är efterfrågan. Forskning och myndighetsrapporter visar att efterfrågan på sexuella tjänster är den drivande kraften bakom både prostitution och människohandel.
Lär dig mer: