Kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer som är särskilt relevant för dig som arbetar inom kriminalvården.
Praktisk tillämpning
Frivården har en nyckelroll i det återfallsförebyggande arbetet för personer dömda för våld i nära relation. Med samverkan, strukturerade bedömningar och evidensbaserade insatser arbetar Kriminalvården systematiskt för att minska risken för att våld upprepas. “Vi vill att det vi gör ska ha effekt”, säger Emma Ekstrand, avdelningsdirektör för verksamhetsinnehåll.
Frivården är en av de fyra verksamhetsgrenarna inom Kriminalvården, tillsammans med anstalt, transportverksamhet och häkte. Arbetet i frivården utgår från en balans mellan stöd och kontroll. Klienterna finns i samhället, vilket skapar andra förutsättningar än i anstalt, inte minst när det gäller arbetet med personer dömda för relationsvåld.
Det är viktigt att vara medveten om vad våra beslut kan få för konsekvenser. Vi ska fatta rättssäkra beslut som tar hänsyn till risken för återfall, men också till andra individers säkerhet, säger Emma Ekstrand.
Alla klienter som döms till frivård genomgår en strukturerad utredning baserad på RBM-principerna: Risk, Behov och Mottaglighet. Bedömningen visar vilka insatser som är relevanta och möjliga att genomföra under verkställigheten.
Om vi bedömer att det finns risk för partnervåld, kan vi om behov finns använda ett fördjupat bedömningsinstrument som heter SARA, säger Emma Ekstrand.
Vanliga insatser inom frivården är övervakningssamtal enligt metoden Krimstics, som syftar till att förändra det beteende som lett till brott. För klienter med medelhög till hög risk finns särskilda behandlingsprogram, som PREDOV och Relationsvåldsprogrammet.
Vi arbetar utifrån principen att hög risk ofta innebär många behov. Det kan handla om missbruk, psykisk ohälsa eller andra faktorer som påverkar förmågan att leva ett liv utan brott, säger Emma Ekstrand.
En särskild utmaning i frivården är att klienten befinner sig i frihet — och därmed har tillgång till exempelvis telefon och internet.
När en person är i frivård har vi inte samma möjligheter att begränsa kontakt med exempelvis ett brottsoffer. Därför är det så viktigt att våra insatser fungerar, säger Emma Ekstrand.
Samtidigt är frivården den plats där klienten på riktigt prövas: klarar individen av att leva i samhället utan att återfalla i brott? Emma Ekstrand lyfter det som ett av frivårdens viktigaste syften — att ge stöd, men också kontroll, för att minska risken för återfall.
En stor del av frivårdens arbete bygger på samverkan med andra aktörer. Kommunens socialtjänst, hälso- och sjukvård, arbetsmarknadsinsatser och polis är alla återkommande parter i verkställighetsplaner och behandlingsupplägg. Det gäller inte minst i arbetet med särskilt sårbara grupper, som avhoppare från kriminella nätverk eller klienter med barn.
För att ett avhopp ska bli verklighet krävs beslut från både polis och socialtjänst. Vi kan förbereda, men vi kan inte själva besluta att någon är en avhoppare, säger Emma Ekstrand.
Enligt Emma Ekstrand innefattar inte Kriminalvårdens uppdrag ett direkt ansvar för brottsoffer, men att ett brottsofferperspektiv ska finnas med i alla beslut. Det gäller till exempel i bedömningen av om en person kan avtjäna ett straff med fotboja, och i arbetet med geografiska begränsningar som syftar till att skydda målsäganden.
Vår roll är att minska risken för fortsatt våld, men vi har inte samma kontrollmöjligheter i frivård som i anstalt. Därför blir samverkan med andra aktörer, särskilt polis och socialtjänst, helt avgörande, säger Emma Ekstrand.
Även barnperspektivet aktualiseras i allt större utsträckning – både när barn är anhöriga till klienter och när de själva är dömda till kriminalvård. De senaste åren har inneburit en tydlig förändring i Kriminalvårdens uppdrag.
Det har skett ett skifte. Tidigare mötte vi framför allt barn som besökare eller anhöriga, men idag har vi allt fler barn som är klienter, säger Emma Ekstrand.
För att säkerställa att barnperspektivet genomsyrar verksamheten finns särskilda funktioner och metoder. Varje verksamhet inom Kriminalvården har ett barnombud, med särskild utbildning och metodstöd i frågor som rör barn. Det gäller både när barn är klienter, och när de är anhöriga eller brottsoffer.
Vi har bland annat ett föräldrastödsprogram för klienter som själva är föräldrar, så att de bättre ska kunna förstå och möta sina barns behov. Vi samverkar också lokalt med barnrättsorganisationer som Bufff och Solrosen för att ge stöd till barn med frihetsberövade föräldrar, berättar hon.
I de fall där det finns misstanke om att ett barn far illa görs en orosanmälan till socialtjänsten.
Det är viktigt att komma ihåg att många av våra klienter också själva varit brottsoffer, ibland redan som barn. Det gör att vi behöver en bred kunskap om både trauma och om barns rättigheter och behov, säger Emma Ekstrand.
En utmaning som Emma Ekstrand lyfter är att många döms till korta fängelsestraff. Det försvårar möjligheten till att skapa förändring hos personen genom behandlingsprogrammen.
Att förändra ett destruktivt beteende tar tid. Sex månader är väldigt kort, särskilt om det handlar om våld eller missbruk. Vi vill att det vi gör ska ha effekt, säger Emma Ekstrand.
Hon betonar återigen vikten av ett gott samarbete med socialtjänsten, men även vården, för att kunna fortsätta behandling efter frigivning. Men i dessa komplexa ärenden kan sekretessregler ofta vara ett hinder.
Många tjänstepersoner är osäkra på vad som gäller vid sekretess. Här skulle vi behöva mer utbildning och tydligare stöd för att göra rätt utan att bli passiva, säger hon.
Men det finns också framgångsfaktorer. Att jobba med strukturer, rutiner och vägledningar är ett sätt att skapa likvärdighet. Och att våga prata om våld, om barn och om brottsoffer är ett annat.
Det är när vi börjar ställa rätt frågor som vi också kan börja se förändring.
Risk – bedömning av sannolikheten för återfall.
Behov – vilka faktorer har samband med brottslighet?
Mottaglighet – vilka hinder finns för att klienten ska kunna ta till sig insatser?
KrimStics: Övervakningssamtal baserade på RBM.
SARA: Riskbedömningsinstrument vid misstanke om partnervåld.
Behandlingsprogram: Exempelvis PREDOV (medel-hög risk) och RVP (hög risk).
Anmälningsskyldigheten gäller till exempel personal i hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan, skolan, socialtjänsten och kriminalvården. Se lagrum 14 kap. 1 § SoL.
Att möta, hjälpa eller höra om traumatiska händelser kan påverka en person både känslomässigt och psykiskt. Sekundär traumatisering är ett psykologiskt tillstånd som kan drabba yrkesverksamma som indirekt möter mänskligt trauma eller lidande.
Att regelbundet konfronteras med traumatiserade personer i kombination med hög arbetsbelastning, tidspress och begränsad återhämtning utgör psykosociala risker i arbetsmiljön. Dessa faktorer kan tillsammans bidra till sekundär traumatisering. I arbetskulturer där det är mindre socialt accepterat att uttrycka känslomässig sårbarhet kan risken öka ytterligare.
Sekundär traumatisering kan bland annat förekomma bland yrkesverksamma inom rättsväsendet, vilka kan bli starkt exponerade och utsättas för den här typen av stress.
Vid sekundär traumatisering kan symptomen variera, men vanliga psykiska, kognitiva, fysiska och beteendemässiga reaktioner kan vara:
Symtom som liknar Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD): återupplevande av tankar, känslor eller bilder kopplade till andras berättelser.
Koncentrationssvårigheter och minnesproblem.
Undvikande beteende: undvikande av situationer, tankar, minnen och känslor som påminner om det traumatiska.
Psykiska/Emotionella reaktioner: oro, ångesttillstånd, nedstämdhet, ilska eller skam och skuldkänslor.
Tankar om att man är dålig, inte har vad som krävs i jobbet
Relationsproblem, känna sig avskuren från andra, vaksamhet och vara överspänd.
Fysiska symptom så som huvudvärk, magproblem och värk.
Känslomässig utmattning: känslor av trötthet och emotionell utmattning.
Känslomässig avtrubbning: minskad förmåga att känna empati eller engagemang.
Sömnstörning eller mardrömmar.
Arbetsgivare som arbetar aktivt med att förebygga och hantera sekundär traumatisering kan skapa en mer hälsosam och hållbar arbetsmiljö. Modern krisforskning lyfter fram vikten av socialt och kollegialt stöd för att motverka sekundär traumatisering och främja hälsa och välmående.
På arbetsplatser där medarbetare regelbundet möter och exponeras för andras trauma och utsätts för hög emotionell belastning är det av stor vikt att etablera tydliga arbetsrutiner och stödstrukturer. Detta för att förebygga och motverka sekundär traumatisering.
Några aspekter i detta är att skapa en trygg arbetskultur där det är tillåtet att prata om känslomässiga påfrestningar utan rädsla för stigmatisering, och att det finns utrymme för återhämtning och egenvård. Det kan även vara bra som arbetsgivare att uppmuntra medarbetarna till återhämtning och goda vanor kring sömn, mat och fysisk aktivitet för att minska risken för sekundär traumatisering.
Utbildning och fortbildning som ger medarbetare kunskap och strategier att hantera stressreaktioner kan främja lärande och förståelse och därmed förebygga sekundär traumatisering. Kunskap och ett öppet förhållningssätt underlättar även tidig identifiering av svårigheter hos medarbetare som kan vara i behov av mer professionellt stöd och hjälp.
Den psykosociala hälsan hos medarbetarna behöver utvärderas kontinuerligt och frågorna prioriteras på ledningsnivå.
Expertintervju
För att främja arbetet med den psykosociala hälsan och minska risken för sekundär traumatisering, kan regelbunden handledning samt tid för reflekterande och kollegiala samtal fungera förebyggande menar Tommi Räihä, leg. psykolog och leg. psykoterapeut.
Sekundär traumatisering är en psykisk påfrestning som kan drabba yrkesverksamma som i sitt arbete möter människor med svåra livserfarenheter. Det gäller särskilt inom rättsväsendet, där till exempel poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare regelbundet exponeras för berättelser om våld, övergrepp och andra traumatiska händelser.
Tommi Räihä har lång erfarenhet av att arbeta med kris- och traumarelaterade tillstånd och betonar vikten av förebyggande insatser för att stärka den psykosociala hälsan hos yrkesverksamma inom rättsväsendet.
En bidragande orsak till sekundär traumatisering kan vara när den yrkesverksamma exponeras för andra människors avsiktliga grymheter mot varandra. Allra störst risk sker vid trauman som involverar barn och personer som utsatts för sexuella övergrepp.
Det hotar vår grundläggande tillit och föreställning om att världen är någorlunda rättvis, vilket är nödvändigt för vår känsla av trygghet. Man kan säga att det skakar om vår tro på att det inte borde få hända, säger Tommi Räihä.
Att vid behov ha tillgång till professionellt samtalsstöd eller terapi spelar en central roll. Det finns flera evidensbaserade psykoterapimetoder som används för behandling av svårartade stressreaktioner, sekundärt trauma och traumatiska minnesbilder. Ett par exempel är kognitiv beteendeterapi, KBT och Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också viktigt för att bearbeta sekundär traumatisering.
Till exempel poliser som yrkesgrupp är ofta väl förberedda och har fördelen att kunna dela sina upplevelser med sina kollegor. Att ha någon som kan lyssna och som faktiskt förstår är en viktig del av återhämtningen. Det är viktigt att komma ihåg att det här är normala reaktioner på onormala händelser, säger Tommi Räihä.
Vid sekundär traumatisering kan reaktionen bli både ett över- och underengagemang. Det kan vara ett tydligt tecken på stress och överbelastning.
Vid överengagemang tar känslorna över och gränserna suddas ut så att man sugs in i den andres lidande. Vid underengagemang är reaktionen istället avståndstagande gentemot den drabbade. Det saknas då empatiskt gensvar. Det kan vara viktigt att uppmärksamma denna typ av reaktioner och vid behov erbjuda adekvat stöd och uppföljning för att förebygga långsiktiga negativa effekter.
Det finns olika sätt att upptäcka sekundär påverkan. Man kan till exempel lära känna sina egna varningssignaler via kroppen och uppmärksamma sitt autonoma nervsystem, ANS, genom andning, temperatur och kroppsspråk.
Det kan ses som en barometer över hur kroppen mår. Jag vill understryka behovet av återhämtning och att i förebyggande syfte öva regelbundet på tekniker som reglerar och lugnar det autonoma nervsystemet. Till exempel avslappningsövningar, andningsövningar, meditation och yoga, säger Tommi Räihä.
Livsstilsvanor som kan minska graden av sekundär traumatisering är bland annat sömn, motion och kost. Att försöka fortsätta göra saker som man brukar tycka om, egenterapi och konstnärliga uttryck som att sjunga, måla och dansa är andra faktorer som kan påverka. Hur väl de sociala relationerna fungerar och graden av en organisatoriskt trygg arbetsplats är också avgörande.
Sammanfattningsvis motverkar ett högt välbefinnande sekundär traumatisering. Välbefinnande uppstår när livet innehåller balans i sådant som aktivitet och vila, relationer, mening och självförverkligande, säger Tommi Räihä.
Bok: Medkänslans pris (Per Isdal 2017)
Bok: “Treating compassion fatigue” (Figley 2002)
Rapport: “Krisstöd vid allvarlig händelse” (Socialstyrelsen 2018)