Här kan du ta del av grundläggande kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
Mäns våld mot kvinnor är ett samlat begrepp för det våld som flickor och kvinnor utsätts för på grund av att de är kvinnor, eller som drabbar kvinnor och flickor i oproportionerligt hög grad. Våldet utövas på flera arenor: inom familjen och i hemmet, i offentlig miljö och i andra delar av samhället.
Begreppet synliggör att det finns en maktobalans mellan könen där mäns våld mot kvinnor är ett hinder för jämställdheten och för kvinnors möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter fullt ut.
Det finns flera olika definitioner av mäns våld mot kvinnor. Sverige har undertecknat och ratificerat Istanbulkonventionen och regeringens arbete mot mäns våld mot kvinnor utgår från konventionens definition:
“… varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang.”
(Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, artikel 3.a.)
Våld mot flickor och kvinnor förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social bakgrund, funktionsförmåga och ålder.
Forskning och kriminalstatistik visar att män står för en majoritet av det våld som utövas i samhället. Oavsett om det är en kvinna eller man som utsätts för våld är våldsutövaren oftast en man.
Detta tyder på att våldsutövande är starkt kopplat till kön och maskulinitet. Att utöva olika former av våld kan fungera som ett sätt att höja sin status bland andra män och framstå som maskulin. Det våldsförebyggande arbetet fokuserar därför ofta på att främja jämställdhet och utmana destruktiva maskulinitetsnormer.
Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt jämställdhetsproblem och tar sig uttryck i många olika former. Det är en samhällsfråga som kräver insatser från flera olika aktörer.
Att skydda de mänskliga rättigheterna är en av demokratins grundläggande uppgifter. Rätten att leva fritt från våld är en central del av dessa rättigheter. För att säkerställa kvinnors mänskliga rättigheter har olika strategier använts, både genom att försöka integrera ett jämställdhetsperspektiv i internationella organisationer och genom att ta fram särskilda verktyg och riktlinjer för kvinnors rättigheter.
Exempel på sådana verktyg är FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (1993) och Europarådets Istanbulkonvention (2011).
I dag erkänns våld mot kvinnor som en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Lär dig mer:
Våldets orsaker
Våld i nära relationer kan förekomma i alla typer av relationer mellan närstående oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Den som utsätts har en nära relation och ofta starka känslomässiga band till våldsutövaren vilket försvårar möjligheten att göra motstånd eller lämna relationen.
Våld i nära relationer handlar ofta om makt och kontroll, där våldsutövaren använder våld för att skada, skrämma och begränsa den utsatta. Till skillnad från andra former av övergrepp sker detta våld ofta under en längre tid och tenderar att bli allt mer intensivt. Med tiden kan det normaliseras i den utsattas vardag, vilket gör det svårare att bryta sig ur relationen.
Såväl kvinnor, män som ickebinära kan utsättas för våld i nära relationer – och också vara våldsutövare.
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) utgör våld i nära relationer ett allvarligt hot mot den utsattas hälsa och säkerhet. Förutom direkta fysiska skador kan det ge upphov till både psykisk och fysisk ohälsa.
Våld i nära relation är utbrett, såväl globalt som i Sverige. Forskning visar att i fall av grövre, upprepat och kontrollerande våld i nära relationer är den utsatta oftast en kvinna och våldsutövaren oftast en man. Kvinnor är dessutom i högre grad utsatta för sexuellt våld i nära relationer.
Att mäta våld i nära relationer är en komplex uppgift eftersom våldet ofta sker i det privata och sällan anmäls. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet om brott i nära relationer anmälde 2,7 procent av de som utsattes för våld i nära relation under 2022 till polisen.
Det är svårt att få en enhetlig uppfattning om hur våldet ser ut, eller hur många som utsätts. Bland annat påverkas uppskattningen av våldets omfattning av vilka metoder som används för att studera våldsutsattheten, vilka frågor som ställs, vilka avgränsningar som görs och hur tillförlitligt det statistiska underlaget är. Kriminalstatistik, brottsofferundersökningar, prevalensstudier och folkhälsoundersökningar kan tillsammans ge en bild av våldets omfattning och karaktär.
Ett exempel på en omfångsstudie som gjorts under de senaste åren är en befolkningsundersökning som publicerades 2024 om kvinnors våldsutsatthet i samtliga EU-länder. Enligt studien har var tredje kvinna i EU varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld, i vuxen ålder. De har utsatts i sitt hem, på jobbet eller i en offentlig miljö. Var sjätte kvinna har varit utsatt för sexuellt våld, inräknat våldtäkt.
Enligt rapporten är en högre andel kvinnor i Sverige utsatta för våld i jämförelse med många andra länder inom EU. I Sverige uppgav till exempel 48 procent av kvinnorna att de har varit utsatta för fysiskt våld eller hot om våld, sexuellt eller psykiskt våld av en partner någon gång i sitt liv. Endast fyra andra länder rapporterade en högre andel våldsutsatta kvinnor. I rapporten kommenteras att man bör läsa resultaten med förståelse om att i länder där kvinnor är medvetna om att våld i nära relationer är olagligt, kan det vara så att fler kvinnor ger ett jakande svar.
Brottsförebyggande rådet publicerade 2024 en rapport om våld i nära relationer som bland annat mäter självrapporterad våldsutsatthet under livstiden. Enligt rapporten har 35 procent av kvinnorna och 21 procent av männen blivit utsatta för någon typ av våld i nära relation under livstiden. Det vanligaste är att blivit utsatt för psykiskt våld, där 30 procent av kvinnorna och 19 procent av männen uppgav detta. 15 procent av kvinnorna och 7 procent av männen hade blivit utsatta för fysiskt våld.
När det gäller sexuellt våld hade 18 procent av kvinnorna och 2,5 procent av männen utsatts för att en partner eller före detta partner hade gjort något sexuellt mot ens vilja.
Våld i nära relationer kan anta många former. Det kan vara både fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt. Ofta eskalerar våldet och blir allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt användande av våld och hot försöker våldsutövaren få makt och kontroll över den utsatta.
Våldsutövningen kan liknas vid en process som tvingar den utsatta att successivt anpassa sig till en vardag präglad av våld. Anpassningen leder ofta till isolering och ett allt större beroende av våldsutövaren. Att det förekommer perioder utan våld skapar en falsk förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra – vilket försvårar möjligheten att bryta sig loss.
Om våldet fortsätter och blir grövre eller mer frekvent kan anpassning och normalisering bli en överlevnadsstrategi. En psykologisk nedbrytningsprocess skapas där den utsattas självkänsla och självförtroende gradvis försämras. Det är inte ovanligt att den som utsätts för våld börjar tro på de motiv som utövaren anger för sin misshandel. Den utsatta övertar våldsutövarens verklighetsuppfattning.
Begränsningen av livsutrymmet och handlingsfriheten sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre. Våldsutövarens bild av relationen blir till slut det som dominerar.
Fysiskt våld i en nära relation kan se mycket olika ut. Det kan vara allt ifrån örfilar, slag, sparkar, knuffar, stryptag eller kvävningsförsök till användande av olika vapen, och mord. Våldsutövaren väljer ofta medvetet att rikta aggressionerna mot särskilda delar av kroppen så att blåmärken och andra skador inte ska upptäckas av utomstående. Våldet kan även ge upphov till skador som inte går att dölja, som frakturer, ögonskador, rivmärken, blåmärken och sår på exponerade delar av kroppen.
Sexuellt våld i en nära relation kan innefatta allt från ovälkomna sexuella anspelningar till våldtäkt. Det kan vara ovälkommen beröring, att tvingas till sexuella handlingar, att tvingas bevittna sexuella handlingar eller att bli sexuellt kränkt på något annat sätt. Offret kan också fotograferas eller filmas i ett sexuellt syfte mot sin vilja.
Ibland utövas det sexuella våldet i nära relationer i samband med misshandel. Gränserna mellan övergrepp och frivilligt sex riskerar då att bli oklara för den våldsutsatta som tvingas vara sexuellt tillgänglig för att undvika andra former av våld.
En våldsam relation börjar nästan alltid med psykiskt våld. Det kan handla om att bli hotad och skrämd med fysiskt våld eller att bli förnedrad och tvingad till kränkande handlingar. Det kan även handla om att barnen utnyttjas för att få kontroll över den andra föräldern. Att bli isolerad och inte få utöva sina intressen, röra sig fritt eller umgås med släkt och vänner är också psykiskt våld. Våldet kan även utövas digitalt genom kontroll och trakasserier via telefon, dator och appar.
Hot kan även riktas mot barn, husdjur eller nära vänner. Stalkning och andra trakasserier är ytterligare exempel på psykiskt våld.
Det psykiska våldets nedbrytande konsekvenser i kombination med att våldsutövaren växlar utövandet av våld med ömhet och kärlek gör det väldigt svårt att värja sig emot. Växlingen mellan våld och värme leder ofta till att den utsattas känslomässiga band till våldsutövaren stärks medan självförtroendet och självkänslan påverkas negativt, något som gör det svårare att ta sig ur relationen.
Latent våld är en form av våld som inte uttrycks genom fysiska handlingar eller verbala hot, utan istället förmedlas genom exempelvis blickar, kroppsspråk och en tryckt stämning. Den våldsutsatta lever under en konstant anpassning för att undvika våldsutbrott, ofta som en konsekvens av tidigare våldserfarenheter.
Risken för våld styr den utsattas beteende, och varje handling formas utifrån en oro för att situationen ska eskalera. I relationer där andra typer av våld har förekommit kan det latenta våldet utvecklas till den dominerande våldsformen, där hotet om våld är ständigt närvarande och påverkar den utsattas livssituation.
Våldet kan även bestå av materiell skadegörelse, exempelvis att våldsutövaren slår sönder möbler och andra saker i hemmet. Den utsatta personen kan också tvingas att själv förstöra ägodelar av särskild betydelse.
Ekonomiskt våld kan till exempel handla om att våldsutövaren tar full kontroll över ekonomin och materiella tillgångar för att på så sätt öka isoleringen, utsattheten och göra det svårare att lämna relationen. Våldsutövaren kan även övertala den utsatta att ta lån i eget namn eller förfalska den utsattas namnteckning. Efter en separation kan skulder eller en dålig position på arbetsmarknaden som ett resultat av våldet påverka den som utsatts under lång tid. En fungerande ekonomi kan däremot underlätta för offret att lämna relationen.
En granskning genomförd av Riksrevisionen visar att det finns lagstiftning som möjliggör för våldsutövare att utöva ekonomiskt våld i nära relation, och att det saknas en reglering som bidrar med skydd mot att bli utsatt. Det gäller bland annat den straffrättsliga regleringen, e‑legitimation, lån och kreditgivning, regler för bodelning och underhåll för gemensamma barn.
Digitalt våld är ofta en förlängning av andra våldsformer, till exempel psykiskt eller sexuellt våld, men utövas via mobil, sociala medier eller andra digitala plattformar. Våldsutövaren använder digitala verktyg för att kontrollera, trakassera, hota eller kränka. Det kan till exempel handla om att läsa sms i smyg, kräva tillgång till lösenord eller installera appar för att övervaka var den utsatta befinner sig. Även spridning – eller hot om spridning – av rykten eller privata bilder kan förekomma. Den utsatta kan känna sig tvingad att ständigt vara kontaktbar eller anpassa sitt beteende på nätet av rädsla för repressalier.
För att hantera och överleva utsatthet för våld i nära relationer använder våldsutsatta olika strategier för att skydda sig själva och eventuella barn. Motstånd är ofta en central del av vardagen. Motståndet kan till exempel uttryckas i handlingar som att avleda den som utövar våld, att försöka förutse, fördröja eller minska riskerna för våld, att öppet säga emot våldsutövaren, eller att söka stöd.
Begreppet appeasement (att blidka) har uppmärksammats som en biologiskt, psykologiskt och socialt betingad reaktion i hotfulla situationer. Det kan handla om att lugna, blidka eller anpassa sig till våldsutövaren över tid för att minska risker för våld eller för att undvika ökat våld.
Dessa strategier misstolkas ibland som samtycke eller passivitet, men bör förstås som automatiska reaktioner eller medvetna försök att överleva eller navigera farliga situationer, snarare än uttryck för självvald underkastelse.
Ett så kallat responsbaserat perspektiv lyfter att alla människor gör motstånd mot våld, även om det sker i former som omgivningen inte alltid känner igen. Att undvika konfrontation, anpassa sitt språk, eller till synes gå med på något, kan i själva verket vara ett mer eller mindre medvetet agerande för att skydda sig själv eller andra.
Det finns en bild av att våldsutsatta inte söker hjälp eller berättar om våldet. Men svensk forskning belyser att kvinnor som utsatts för våld av en partner ofta aktivt söker stöd efter ett uppbrott från relationen. Ett bristande gensvar på kvinnans hjälpsökande från till exempel socialtjänsten, rättsväsendet eller hälso- och sjukvården kan ogiltiggöra den utsattas erfarenheter. Sådana gensvar riskerar att stärka våldsutövarens makt och försvåra eller hindra de utsattas säkerhet och frihet från våld.
När en våldsutsatt person lämnar relationen sker det ofta stegvis och genom flera parallella processer. Det handlar inte bara om att ta sig fysiskt ur relationen, utan också om att känslomässigt frigöra sig och förstå att det man utsatts för faktiskt är våld.
Ofta blir den som utsatts gradvis mer medveten om våldets negativa konsekvenser för relationen, för dem själva och för eventuella barn.
En anledning till det fysiska uppbrottet kan vara att den utsatta fruktar för sitt liv. Det kan handla om att det fysiska våldet trappas upp men det kan också handla om man är på väg att utplånas psykiskt. En annan viktig vändpunkt kan vara att se att barnen far illa av våldet. För många är vägen ut ur relationen krokig, med upprepade försök att lämna. Därför är det viktigt att omgivningen finns kvar med stöd.
Att bryta de känslomässiga banden är ofta det mest krävande. Den som lämnar kan pendla mellan kärlek, hopp, skuld, hat och likgiltighet. I det sista steget kan känslorna för våldsutövaren ha försvunnit helt – men den som utsatts kan fortfarande vara utmattad och behöva stöd.
Att förstå att det handlar om våld är en viktig del av uppbrottet. Det kan ta tid innan man orkar se våldet för vad det är – och lägga ansvaret där det hör hemma, hos den som utövat våldet.
Att bryta med en våldsutövande partner innebär ofta en förhöjd risk. Våldet upphör inte alltid i samband med separationen. Tvärtom kan hot och övergrepp eskalera.
Våld i nära relationer är ett komplext samhällsproblem som kan förstås ur flera olika teoretiska perspektiv. För att få en mer heltäckande bild behövs en kombination av strukturella, sociala och individuella förklaringar.
Enligt FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor är mäns våld ett uttryck för en global könsmaktsordning, där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Detta handlar inte om att varje enskild man är överordnad varje kvinna, utan om en samhällelig struktur där män som grupp har mer makt. Bristande jämställdhet syns till exempel i skillnader i lön, utbildningsmöjligheter och kontroll över den egna kroppen. Våldet kan ses som en yttersta konsekvens av denna ojämlikhet.
Det strukturella perspektivet kan behöva kompletteras för att fånga komplexiteten i våldet. Våld i nära relationer är mångfacetterat och påverkas också av andra maktstrukturer i samhället. Det kan handla om klass, etnicitet, ålder, sexuell läggning och funktionsförmåga. Ett intersektionellt perspektiv innebär att man analyserar hur dessa faktorer samverkar och förändras i olika situationer.
Till exempel kan en kvinna med funktionsnedsättning möta andra hinder och utsättas för andra former av våld än en kvinna utan funktionsnedsättning. Att synliggöra denna komplexitet är avgörande för att kunna erbjuda rätt stöd och för att motverka ojämlika strukturer.
Det socialpsykologiska perspektivet lägger fokus på samspelet mellan individer och hur sociala roller, normer och inlärda beteenden påverkar relationer. Enligt perspektivet kan våld förstås som resultatet av spänningar i det interpersonella samspelet – mellan individers känslor, beteenden och förväntningar.
Ur ett individualpsykologiskt perspektiv förklaras våldsutövande genom individuella faktorer. Enligt forskning kan personlighetssyndrom eller annan psykisk ohälsa, samt erfarenheter av att ha varit utsatt för våld under uppväxten vara orsaker till att själv utöva våld. Drog- och alkoholanvändning liksom stress och depressioner är också vanligt hos personer som utövar våld i nära relationer. Perspektivet kan hjälpa till att identifiera riskfaktorer på individnivå.
Enligt WHO uppstår våld i ett samspel mellan faktorer som bristande jämställdhet mellan könen i kombination med andra ojämlika maktstrukturer och individualpsykologiska faktorer. Varken de som utövar våld, eller de som utsätts för våld, är enhetliga grupper, och det finns inte ett perspektiv eller en faktor som kan förklara allt. De flesta forskare är överens om att det inte finns en förklaringsmodell för våldsutövning och att man behöver vara öppen för flera förklaringar.
Män står för den största delen av allt våldsutövande i samhället. Enligt Brottsförebyggande rådets kriminalstatistik från 2021 utgjorde män 83 procent av de lagförda personerna för misshandelsbrott. Detta pekar på ett starkt samband mellan våldsutövande, kön och maskulinitetsnormer.
Sambandet mellan våld och maskulinitetsnormer har belysts inom forskningen, av globala aktörer som FN och av praktiker som arbetar med våldsförebyggande insatser. Ett centralt begrepp är hegemonisk maskulinitet – en teori som beskriver hur en viss typ av manlighet lyfts fram som norm och ideal. Våld kan vara en del av denna norm, där våldsutövande används som ett sätt för män att stärka sin status bland andra män.
Teorin har framför allt använts för att förklara mäns våld mot andra män, men den kan även bidra till förståelsen av mäns våld mot kvinnor. Exempelvis kan våld och hot mot kvinnor användas för att befästa en överordnad, hegemonisk position.
Forskning visar också att män ofta har en ambivalent inställning till våld mot kvinnor. Å ena sidan fördömer många män våldshandlingar och tar avstånd från våldsutövarna. Å andra sidan fortsätter män att utöva våld mot kvinnor. En förklaring till detta är att fördömandet ofta sker på ett generellt plan, medan konkreta våldshandlingar kan komma att förminskas eller bortförklaras som något annat än våld.
För att förstå våldet som män utövar mot kvinnor i nära relationer behövs flera förklaringsmodeller som kombinerar analyser av könsnormer, samhällsstrukturer, relationsfaktorer och individuella psykologiska faktorer hos våldsutövaren.
Publikation: “Förändringsarbete med våldsutövande män” (Sveriges kommuner och landsting 2017)
Publikation: “Genväg till forskning. Våldsutövare i nära relationer” (VKV 2021)
Bok: “Men, masculinites and intimate partner violence” (ed Gottzén et al 2021)
Publikation: “Män, våld och jämställdhet” (Bilaga 8 i SOU 2014:6)
Sexuellt våld innefattar olika former av sexuellt påtvingade handlingar. Det kan vara allt från förnedring och trakasserier till våldtäkt. Det kan också handla om att tvinga någon att utföra olika typer av sexuella handlingar.
Världshälsoorganisationen, WHO, räknar in våldtäkt, sexuella övergrepp, trakasserier och förnedring i begreppet sexuellt våld.
Sexuellt våld är ett stort samhällsproblem. Det blir tydligt både i befolkningsundersökningar, brottsofferundersökningar och i kriminalstatistiken för anmälda sexualbrott.
Sexualbrott omfattas av ett stort mörkertal och den största delen av våldet kommer aldrig till myndigheternas kännedom. Den totala utsattheten för sexuellt våld är därför svår att uppskatta.
I en befolkningsundersökning som publicerades 2024 om kvinnors våldsutsatthet i samtliga EU-länder uppgav 41 procent av kvinnorna i Sverige att de utsatts för någon form av sexuellt våld av en partner, tidigare partner eller av någon annan i sin närhet, eller av okänd. Frågorna innefattar även sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Brottsförebyggande rådet publicerade 2024 en rapport om våld i nära relationer som bland annat mäter självrapporterad våldsutsatthet under livstiden. Där uppger 18 procent av kvinnorna och 2,5 procent av männen att de utsatts för sexuellt våld av en partner eller före detta partner.
Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning visar att homosexuella, bisexuella och transpersoner är mer utsatta för alla former av sexuella övergrepp och sexuellt våld jämfört med heterosexuella personer och cispersoner.
År 2024 anmäldes runt 26 000 sexualbrott. De vanligast förekommande sexualbrotten som anmäldes var sexuellt ofredande (cirka 10 125) och våldtäkt inklusive oaktsam våldtäkt (cirka 10 000).
Av de anmälda våldtäkterna 2024 var 92 procent brott mot en kvinna eller flicka och 8 procent brott mot en man eller pojke.
Enligt Brottsförebyggande rådet utgjorde män 98 procent av antalet personer misstänkta för våldtäkt (exklusive oaktsam våldtäkt) under 2022.
Av de personer som under 2021 lagfördes för sexualbrott var 99 procent män.
Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har i en rapport från 2019 granskat ett slumpmässigt urval ärenden om våldtäkt mot vuxen. I cirka 75 procent av fallen var de misstänkta personerna bekanta med offren på något sätt. I nästan en tredjedel av fallen hade den misstänkte och offret en nära relation.
I knappt en femtedel av fallen var den misstänkte en för offret obekant eller så gott som obekant person. I dessa fall hade dock offret och den misstänkte inte sällan haft någon typ av kontakt innan brottet, till exempel på en dejtingsajt.
Brottsförebyggande rådet har granskat 785 slumpmässigt valda våldtäktsärenden från 2016. Vanligast var att parterna var bekanta med varandra (46 procent). I 31 procent av fallen hade de en nära relation. I 15 procent av ärendena var parterna helt obekanta med varandra. Mellan 3 till 5 procent av ärendena handlade om överfallsvåldtäkter.
Forskning, bland annat i form av intervjuer med våldsutövare, har visat att övergreppen i grunden inte handlar om sexualitet utan om makt och dominans. Sexuellt våld kan därmed bidra till att skapa och upprätthålla bristande jämställdhet mellan män och kvinnor.
Det gäller inte bara i den nära relationen utan även i samhället i stort. Rädsla för att bli utsatt kan försämra kvinnors livskvalitet och deras möjligheter att röra sig fritt.
Våldtäktsmyter handlar om förutfattade meningar om att bara vissa typer av människor våldtar, att de flesta anklagelser om våldtäkt är falska eller att en våldsutövare som druckit alkohol har mindre ansvar för sina handlingar.
I en avhandling från Göteborgs universitet har det undersökts varför människor skuldbelägger personer som utsatts för våldtäkt. Avhandlingen visar att skuldbeläggandet mest har att göra med personliga faktorer hos den som skuldbelägger, snarare än de faktiska omständigheterna runt våldtäkten. Till exempel skuldbelägger de som tror på våldtäktsmyter mer än de som inte tror på dessa.
Förutfattade meningar när det gäller våldtäkt och våldtäktsoffer riskerar att osynliggöra de händelser och personer som inte stämmer med hur vi tror att det ska vara. Detta kan leda till att sexuellt våld inte polisanmäls och att de utsatta inte söker hjälp.
I en avhandling från Uppsala universitet undersöks vad språket har för betydelse i sexualbrottsdomar. Avhandlingens resultat visar att språket döljer kvinnors upplevelser av våld och skuldbelägger dem för våldet, oavsett fällande eller friande dom.
Det finns forskning som visar att risken att åtalas och fällas för våldtäkt är avsevärt högre för personer som kan uppfattas som avvikande. Det rör sig om män som har låg social status: arbetslösa, personer med låg utbildning, kriminellt belastade, missbrukare eller invandrare.
Men det finns också studier som pekar på att detta delvis kan förklaras genom ärendenas karaktär. Rapporten ”Våldtäkt från anmälan till dom” (2019) visar att anmälningar med misstänkta med utländsk bakgrund och/eller låg utbildning ofta görs i närmare anslutning till brottet och det är vanligare att det ingår andra brott i anmälan, till exempel grov kvinnofridskränkning. Dessa faktorer ger bättre förutsättningar för bevisföringen.
Historiskt har de som utsatts för sexualbrott ofta mötts av misstro och krav på bevis för att deras berättelser skulle tas på allvar. Forskning har visat att rättsväsendet ofta fokuserat på parternas beteende före brottet. Stor vikt har lagts vid om brottsoffret gjort motstånd eller inte.
Rättens bedömning har färgats av föreställningar om hur misstänkt respektive brottsoffer bör bete sig. Inte sällan har brottsoffrets utseende, ålder, sociala status och sexualitet tagits upp i rättens bedömning av trovärdigheten.
Men synen på sexualbrott har förändrats och lagstiftningen har skärpts på flera sätt. Efter att den så kallade samtyckeslagen infördes 2018 har både antalet anmälningar, åtal och fällande domar för våldtäkt ökat.
Enligt en utvärdering från Brottsförebyggande rådet har lagändringen också påverkat typen av anmälningar – det har blivit vanligare med fall där det inte förekommit våld, hot eller att offret befunnit sig i en särskilt utsatt situation. År 2023 saknade två tredjedelar av de anmälda våldtäkterna inslag av våld.
Samtidigt har andelen åtal som leder till fällande dom för den nya typen av våldtäkt ökat kraftigt, från 54 procent år 2019 till 78 procent 2023. Det tyder enligt Brottsförebyggande rådet på att rättsväsendet har blivit mer samstämmigt i hur lagen ska tolkas. Många av dessa fall rör unga personer, och i nära hälften av anmälningarna är målsäganden tonåring.
Brottsförebyggande rådet bedömer att rättsväsendet överlag tillämpar lagstiftningen i enlighet med lagstiftarens intentioner, vilket innebär ett stärkt rättsskydd för den som utsatts för sexuell handling mot sin vilja. Samtidigt lyfter myndigheten att det finns utmaningar, särskilt kopplat till brottet oaktsam våldtäkt, där otydliga förarbeten och få vägledande domar kan göra lagen svår att tillämpa och leda till rättssäkerhetsproblem.
Hedersrelaterat våld utförs ofta av ett kollektiv av personer och förövarna kan vara föräldrar, syskon, släktingar eller bekanta till familjen. Det grövsta våldet är i regel planerat.
Det saknas en gemensam definition av begreppet “heder”. I olika kulturella och sociala sammanhang kan heder ha skilda betydelser och uttryck.
Istanbulkonventionen, som är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, nämner ”så kallad heder” som ett motiv för våld mot kvinnor och betonar att kulturella, religiösa eller traditionella normer aldrig får rättfärdiga våld mot kvinnor.
Det är svårt att mäta omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. Olika studier använder olika metoder, vilket gör resultaten svåra att jämföra. Ofta ingår uppgifter om hedersrelaterat våld och förtryck som en delmängd i annan statistik och redovisas inte separat.
Även om det inte finns en gemensam definition av begreppet heder, finns en gemensam syn på vad som kännetecknar våldet som kopplas till hedersbegreppet.
Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om våld och hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Ofta handlar det om att kontrollera sexualiteten, särskilt kvinnors sexualitet. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder.
Hbtqi-personer kan bli utsatta på grund av att deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck inte accepteras. Det kan till exempel handla om att bli utsatt för omvändelseförsök.
Kontroll och olika former av bestraffningar förekommer, till exempel känslomässig och social utfrysning, kränkningar, övergrepp och våld. Även mord förekommer. Straffen kan utövas mot egna familjemedlemmar men även mot andra. Om till exempel en kärleksrelation inte är godkänd av familjen kan båda i relationen bestraffas.
Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen och kan vara både kvinnor och män. Ibland kan det vara svårt att dra gränsen mellan utsatt och utövare av våld. De som medverkar till förtrycket kan själva vara utsatta, exempelvis mödrar och unga män.
Våld som förekommer i en hederskontext är inte alltid kopplat till hedersnormer. Till exempel antas ofta kvinnor som invandrat till Sverige vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck när de söker hjälp för våldsutsatthet, vilket inte alltid är fallet.
Forskning om hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige präglas av en mångfald av perspektiv och saknar en gemensam definition av begreppet. De olika perspektiven bottnar ofta i olika synsätt på våldets grundorsaker och om hedersrelaterat våld och förtryck ska särskiljas från mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Forskare använder olika sätt att undersöka och förstå hur hedersrelaterat våld och förtryck hänger ihop med både individens liv och samhället i stort. Samverkan mellan forskare med olika angreppssätt anses vara viktig för en mer heltäckande kunskapsbild.
Det finns en polariserad samhällsdebatt kring hur hedersvåld ska definieras, där frågor om kultur, religion, integration och rasism ofta aktualiseras. En del av debatten har rört hur samhället bäst identifierar och bemöter utsatta, samt vikten av att inte generalisera eller stigmatisera hela grupper. Inom både forskning och bland myndigheter betonas att yrkesverksamma behöver särskild kompetens för att kunna göra korrekta bedömningar och skyddsinsatser.
Att utreda hedersrelaterat våld är komplext. Eftersom våldet ofta präglas av kollektivt sanktionerade normer och förväntningar inom familjer och släkt är det svårt för utsatta att söka hjälp och för utredare att identifiera gärningspersoner.
Forskning lyfter också fram att olika professioner har skilda utgångspunkter och förståelser av problematiken, vilket kan försvåra för samverkan och en helhetsförståelse av den utsattas situation.
Våld i ungas nära relationer liknar vuxnas, men unga lever under andra villkor som påverkar deras utsatthet. Forskning visar att unga är mer utsatta än vuxna, särskilt tjejer.
Våld i ungas nära relationer skiljer sig inte från våld i nära relationer i stort. Men unga lever under andra villkor än vuxna, och det kan påverka utsattheten. Den som utsätts går kanske i samma skolklass som våldsutövaren och tvingas möta den personen varje dag. Blir man utsatt i sin allra första kärleksrelation kan det vara svårt att veta var gränsen går för vad som är acceptabelt i en relation.
Våldet kan eskalera över tid och risken att utsättas ökar vid uppbrott från relationen.
Studier visar att tjejer i högre grad än killar utsätts för alla former av våld i nära relationer och att det är betydligt vanligare att tjejer utsätts för upprepat våld från en partner.
Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten är även ickebinära ungdomar utsatta för våld i betydligt högre grad jämfört med pojkar.
I en analys från Brottsförebyggande rådet 2018 framkommer att nästan var femte ung person i åldrarna 16–24 år uppger att de utsatts för brott av en nuvarande eller tidigare partner. Brotten handlar om systematiska kränkningar och försök att inskränka offrets frihet, hot, trakasserier, misshandel eller sexualbrott. Av de tillfrågade tjejerna uppgav 23 procent att de utsatts, motsvarigheten bland killarna var 14 procent. Få hade dock anmält händelserna.
Våldet sker till exempel i hemmet, i skolan och på fritidsaktiviteter.
Den vanligaste formen av våld i ungas nära relationer, både bland tjejer och killar, är psykiskt våld. Det innefattar även kontrollerande beteende via digitala medier.
Det är skillnad på vilka konsekvenser våld i nära relationer får för tjejer och killar. Tjejer får oftare fysiska skador, de behöver oftare vård och rapporterar mer negativa känslomässiga konsekvenser. De känner också oftare rädsla för sin partner och för att skadas allvarligt eller dödas.
Det finns få studier av våldsutsatthet i nära relationer hos unga hbtqi-personer. De internationella studier som gjorts visar att graden av utsatthet för våld i parrelationer är lika hög eller högre bland unga homo- och bisexuella personer jämfört med heterosexuella.
När det gäller sexuellt våld i ungas nära relationer visar studier att tjejer i högre utsträckning än killar utsätts för sexuellt våld och grovt sexuellt våld. Tjejer utsätts även i högre grad för upprepat sexuellt våld i nära relationer.
Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten utsätts även ickebinära ungdomar för sexuellt våld i betydligt högre uträckning än pojkar.
Medan det dödliga partnervåldet mot kvinnor i genomsnitt har minskat sedan 1990, har utvecklingen av dödligt partnervåld mot tjejer yngre än 26 år förblivit oförändrad.
Mellan 1990 och 2017 var 16 procent av alla offer för dödligt partnervåld i Sverige under 26 år. I 97 procent av fallen var offret en tjej som dödats av en manlig partner.
Publikation: “Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2024” (Brottsförebyggande rådet 2024)
Publikation: “Brott i nära relationer bland unga” (Brottsförebyggande rådet 2018)
Publikation: ”Våld i ungas parrelationer” (Brottsförebyggande rådet 2021)
Publikation: “Risk för våld i partnerrelation” (Brottsförebyggande rådet 2025)
Publikation: “Dödligt partnervåld mot unga” (Jämställdhetsmyndigheten 2019)
Expertintervju
Många unga som är utsatta för våld i nära relationer vittnar om att de inte blir tagna på allvar, och att de inte får den hjälp eller skydd som de behöver. Det säger Zandra Kanakaris, generalsekreterare på 1000 Möjligheter.
Stiftelsen 1000 Möjligheter arbetar för att stärka och stötta unga människor med syftet att uppnå ett jämställt samhälle fritt från våld, med särskilt fokus på att motverka killars våld mot tjejer. Arbetet bedrivs genom två verksamheter: ungarelationer.se och Ellencentret.
Ungarelationer.se är en stöd- och kunskapsplattform som erbjuder stöd via chatt och Ellencentret är en stödverksamhet för unga med erfarenhet av prostitution, människohandel och andra former av sexuell exploatering.
Ungarelationer.se hanterar årligen tusentals chattsamtal från unga i svåra situationer. Zandra Kanakaris, som är jurist och grundare av organisationen, understryker det stora behov av stöd som finns hos unga i samhället.
Killars våld mot tjejer och våld i ungas relationer är på riktigt, men ofta osynliggjort. Det handlar om psykiskt, digitalt, fysiskt och sexuellt våld som unga ofta inte själva förstår eller benämner som våld. Det är vanligt att våldet normaliseras eller att man av rädsla tystar ner sina erfarenheter, säger Zandra Kanakaris.
Ungarelationer.se arbetar med att öka kunskapen om våld i ungas nära relationer – inte bara bland unga själva, utan också bland yrkesverksamma som möter dem, till exempel aktörer inom rättsväsendet.
Vi vill skapa ett tryggt och kunskapsbaserat nätverk runt unga, där alla, oavsett roll, ska ha bättre förutsättningar att förebygga, upptäcka och hantera våld i ungas nära relationer, säger Zandra Kanakaris.
Hon menar att det är viktigt att yrkesverksamma som möter våldsutsatta har kunskap om våldets mekanismer och även har en förståelse för hur det tar sig uttryck i just ungas relationer.
Våld i ungas relationer kan skilja sig från våld i vuxnas relationer och ta sig särskilda uttryck, som till exempel övervakning via mobil och sociala medier eller hot om att sprida bilder. Det gör att våldet riskerar att förbises eller missförstås. Unga våldsutsatta och våldsutövare har även andra behov än vuxna. De kan vara mer sårbara, ha begränsad tillit till myndigheter och sakna erfarenhet av rättssystemet, säger Zandra Kanakaris.
Ungas egna berättelser visar att många inte har kunskap om hur en bra relation ska vara eller vad som är våld och brottsliga handlingar. Därför kan det vara svårt att själv identifiera vad som pågår. Det finns även starka normer kring hur killar och tjejer ”ska vara” som bidrar till att våld och kontroll accepteras eller döljs.
Unga tjejer vågar ofta inte berätta om våld på grund av skam, skuld eller rädsla för ökat våld. Samtidigt är samhället inte särskilt bra på att varken identifiera eller stoppa unga våldsutövare, säger Zandra Kanakaris.
Resursbegränsningar och ibland bristande samordning mellan skola, socialtjänst, rättsväsende och civilsamhälle kan ibland göra det svårt att erbjuda unga det stöd och det skydd de behöver i rätt tid. Att agera tidigt och konsekvent mot våld i ungas relationer kan förhindra att våldet normaliseras och upprepas i framtida vuxna relationer.
Det ger möjlighet till hållbara insatser med en långsiktigt positiv påverkan på både individ och samhälle. Menar vi allvar med att mäns våld mot kvinnor ska upphöra så måste vi börja arbeta mot killars våld mot tjejer och våld i ungas relationer, säger Zandra Kanakaris.
Studier pekar sammantaget på att omkring ett av tio barn i Sverige har upplevt våld i hemmet någon gång. Många barn som upplever våld hemma blir också själva utsatta.
I en kartläggning av brott i nära relationer från Brottsförebyggande rådet 2014 uppgav en tredjedel av de utsatta kvinnorna och drygt en fjärdedel av de utsatta männen att det bor barn i deras hushåll. Utifrån dessa andelar uppskattade Brottsförebyggande rådet att det bor minst 150 000 barn i hushåll där det förekommer våld.
Enligt en statlig utredning lever omkring 210 000 barn i hem där det förekommer olika typer av våld (uppgiften gäller år 2017).
I studien “Våld mot barn 2022 – en nationell kartläggning” svarade drygt 5 800 elever från årskurs 9 i grundskolan på frågor om utsatthet för våld under hela uppväxten. Tio procent av eleverna uppgav att de hade upplevt våld mellan vuxna i familjen, det vill säga att en förälder utövat psykiskt och/eller fysiskt våld mot en annan förälder. Betydligt fler uppgav att det var en pappa som utövat fysiskt och systematiskt våld mot den andra föräldern än en mamma. Av de barn som upplevt fysiskt våld mellan föräldrar hade drygt 20 procent själva utsatts för fysiskt våld vid samma tillfälle.
Studier har visat att mellan 40 och 60 procent av barn som upplever våld i hemmet även har blivit utsatta för fysiskt våld av en förälder eller annan omsorgsperson. Den stora spridningen är orsakad av att studierna använt olika urval, metoder och definitioner av våld. I majoriteten av fallen i studierna är våldsutövaren en pappa, även om även mödrar förekommer som utövare av våld mot barn.
Forskning har lyft fram att våldet är en del av dessa barns vardag. Därför talar man idag om att barn upplever våld snarare än att de enbart bevittnar det. Denna perspektivförändring sätter fokus på barnets upplevelse och reaktioner. Enligt vissa forskare kan det vara mer psykiskt skadligt att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. Forskning visar att barn som upplever våld löper ökad risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom jämfört med barn som utsatts för andra typer av trauma.
Under senare år har forskningen problematiserat synen på barn som en enhetlig grupp. I stället har man betonat att barn upplever och bearbetar våldet på olika sätt. Hur barn tolkar och hanterar våldet kan bero på ålder, kön och personliga egenskaper. Andra faktorer som kan påverka är i vilken grad de har tillgång till skydd och personer i sin omgivning som de kan anförtro sig åt. Rädsla och ångest kan hanteras med olika försvarsstrategier i olika åldrar.
Den 1 juli 2021 infördes ett särskilt barnfridsbrott i brottsbalken 4 kap 3 §. Det är nu straffbart att utsätta barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar i en nära relation, till exempel vålds- och sexualbrott. Barnfridsbrott ska kunna ge fängelse i upp till två år. Ett grovt barnfridsbrott ska kunna ge fängelse i upp till fyra år.
Att ha bevittnat våld innefattar i detta sammanhang även när barnet inte sett, men hört våldet. Det finns inget krav på att barnet förstår att det som hänt är brottsligt eller att barnet kan ge uttryck för vad hen sett eller hört.
I och med den nya lagen har barn som bevittnat våld bland annat rätt till en särskild företrädare samt rätt att begära skadestånd.
I Sverige betraktas prostitution liksom människohandel för sexuella ändamål som en del av mäns våld mot kvinnor. Det är ett allvarligt och omfattande samhällsproblem som orsakar stort fysiskt och psykiskt lidande.
Jämställdhetsmyndigheten har kartlagt omfattningen av prostitution och människohandel för sexuella ändamål i Sverige. I en befolkningsstudie från Folkhälsomyndigheten 2017 uppgav 1,5 procent av kvinnorna och 1 procent av männen, 16–84 år, att de någon gång hade tagit emot ersättning för sex. Fler homo-, bisexuella och queera personer hade tagit emot ersättning (7 procent) jämfört med heterosexuella.
I vissa särskilt utsatta grupper är andelen mycket högre än bland befolkningen i stort. En tidigare studie visade att 24 procent av kvinnliga interner inom Kriminalvården hade sålt sex. Migranter är en annan grupp som utgör en stor andel av de som befinner sig i prostitution, men som inte nås av befolkningsstudier om prostitutionens omfattning.
Människohandel för sexuella ändamål är den vanligaste formen av människohandel inom EU, enligt det Europeiska institutet för jämställdhet, EIGE. Den ska också förstås som en form av könsrelaterat våld. Enligt en rapport från EU-kommissionen 2020 är 75 procent av offren kvinnor och flickor, och i majoriteten av fallen rör det sig om människohandel för sexuella ändamål. Mer än hälften av de utsatta är EU-medborgare.
Sverige är både ett genomfartsland och ett destinationsland för människohandel för sexuella ändamål. Under 2024 identifierades misstanke om människohandel eller människoexploatering i 270 fall som rörde kvinnor eller flickor och i 159 fall som rörde män eller pojkar. Få anmälningar av misstänkt människohandel leder till åtal – och ännu färre till fällande domar.
Enligt Polismyndigheten sker försäljningen av sexuella tjänster i Sverige idag huvudsakligen via internet. Förövare publicerar annonser på webbsidor som utformats för att ge intrycket att kvinnorna själva står bakom annonserna. I många fall är kvinnorna inte medvetna om innehållet i annonserna eller vad som förväntas av dem.
Under 2021 rörde annonseringen på sidor riktade till svenska män framför allt kvinnor och flickor från länder som Rumänien, Nigeria, Colombia, Ungern, Ryssland, Ukraina och Polen. Polisen har i flera fall misstänkt att försäljningen organiserats av kriminella nätverk baserade i kvinnornas hemländer.
Statistiken speglar endast de fall som uppmärksammats av myndigheter. Det faktiska antalet utsatta i Sverige bedöms vara betydligt högre.
Den svenska bestämmelsen om människohandel följer definitionen i Palermoprotokollet som antogs av FN:s generalförsamling år 2000. Enligt definitionen är människohandel en handelsåtgärd, till exempel rekrytering eller transport, som vidtas genom otillbörligt medel i syfte att utnyttja den brottsutsatta. Med otillbörligt medel menas till exempel olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av en persons utsatta situation.
Det är inte relevant om den brottsutsatta samtyckt eller inte för om brottet ska rubriceras som människohandel, förutsatt att ett otillbörligt medel har använts. I fall där en person under 18 år utsatts för människohandel krävs inte att ett otillbörligt medel ska ha använts för att gärningspersonen ska ha gjort sig skyldig till människohandel med barn.
År 2002 trädde lagstiftningen om människohandel för sexuella ändamål i kraft i Sverige. Två år senare utvidgades lagen till att också omfatta människohandel för andra ändamål och människohandel som inte är gränsöverskridande. År 2010 ändrades bestämmelsen om människohandel och bland annat togs det så kallade kontrollrekvisitet bort. För att få en fällande dom krävdes tidigare att gärningsmannen också utövade kontroll över den brottsutsatta.
Kvinnor som är offer för människohandel kan få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd om de bidrar till att lagföra människohandlarna.
Enligt den nya sexualbrottslagstiftningen som trädde i kraft i Sverige den 1 juli 2018 kan en gärningsperson som köper sexuella tjänster också dömas för våldtäkt, sexuellt övergrepp eller så kallade oaktsamma former av dessa brott om gärningspersonen hade vetskap eller insikt om, eller var grovt oaktsam, gällande att målsägandens deltagande inte var frivilligt (Se Uppsala tingsrätt dom 2019-04-26 i mål nr. B 4530-18 och Svea hovrätts dom 15 juli 2019 mål nr. B 5624-19).
I en analys 2022 från Brottsförebyggande rådet framkommer att det hittills är ovanligt att en anmälan om våldtäkt i samband med sexköp resulterar i en fällande dom.
Den ursprungliga lagen med förbud mot köp av sexuella tjänster antogs av riksdagen 1998 inom ramen för den så kallade Kvinnofridspropositionen, i vilken regeringen föreslog ett stort antal åtgärder för att motverka våld mot kvinnor. Straffet för köp av sexuell tjänst var då böter eller fängelse i högst sex månader. År 2011 ändrades straffsatsen till böter eller fängelse i högst ett år.
Idag är lagen en del av brottsbalken, som i 6 kap. 11 paragrafen slår fast att ”Den som (…) skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till fängelse i högst ett år.”
Böter togs bort ur straffskalan den 1 augusti 2022.
Om brottet avser köp av sexuella handlingar av barn (person under 18 år) ”… döms för utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.” (6 kap. 9 paragrafen).