Rättsväsendet har ett komplext uppdrag när det gäller våld i nära relationer. För att ge stöd och skydd till utsatta krävs att olika myndigheter arbetar tillsammans.

Ingen myndighet kan ensam möta alla behov hos en våldsutsatt person. Arbetar vi i stuprör riskerar vi att förvärra utsattheten, säger hon.

Hon lyfter bland annat Socialstyrelsens dödsfallsutredningar, där bristande samverkan mellan myndigheter är en återkommande faktor i ärenden som slutat med dödligt våld.

Samverkan är särskilt viktigt i de fall där personen inte uppfattas som ett ”idealt brottsoffer”. Då blir det ännu viktigare att hela samhället tar ansvar, menar hon.

”Det ideala brottsoffret” är ett begrepp som beskriver föreställningen om hur ett ”riktigt” brottsoffer förväntas vara: oskyldigt, svagt och hjälpsökande. I verkligheten ser situationen ofta annorlunda ut och begreppet används för att visa hur sådana normer kan leda till ifrågasättande och skuldbeläggande av den som utsatts för våld.

Samverkan i praktiken

Det finns goda exempel på samverkan, enligt Susanne Strand. Hon lyfter bland annat initiativ som Barnahus, Trygga hem och Operation Norrsken i Jämtland, där aktörer inom rättsväsendet, socialtjänst och hälso- och sjukvård regelbundet möts för att diskutera aktuella ärenden.

Men i andra fall är samarbetet ofta personberoende. När en engagerad medarbetare slutar försvinner ibland hela samarbetet.

Det är ett stort problem. Det får inte vara så att skyddet för våldsutsatta vilar på att man råkar ringa ”rätt person”. Samverkan måste bygga på en strukturell infrastruktur, inte individer, säger hon.

Modellen RiskSam, som Susanne Strand varit med och utvecklat, är en metod för att skapa just detta. Den sammanför riskbedömningar från olika myndigheter och fungerar som stöd i samverkansprocesser.

Utmaning med olika uppdrag

Att myndigheter har olika uppdrag är en återkommande utmaning för samverkan, enligt Susanne Strand. Exempelvis har åklagaren ofta två roller i samma ärende: både som förundersökningsledare och som beslutsfattare vid kontaktförbud.

Det kan till exempel uppstå krockar när polisens riskbedömning säger en sak och åklagaren inte kan fatta beslut om kontaktförbud eftersom det skulle kunna äventyra utredningen, förklarar hon.

Särskilt tydlig blir utmaningen vid överlämning mellan myndigheter.

Det är ingen som tar ansvar för helheten. Den våldsutsatta förväntas söka hjälp från flera håll: sjukvård, socialtjänst, rättsväsende. Samtidigt måste den utsatta kanske ordna nytt boende, byta skola för barnen och skydda sig från fortsatt våld. Det är orimligt.

Susanne Strand understryker att rättsväsendet behöver mer kunskap om både våld i nära relationer och vikten av samverkan.

Det finns fortfarande ett motstånd, särskilt från vissa aktörer inom domstolsväsendet, som menar att ökad kunskap om våld skulle äventyra objektiviteten. Det är tvärtom. Med bättre förståelse kan man vara mer objektiv och fatta mer välgrundade beslut, säger hon.

Geografiska skillnader och utmaningar

Forskningen inom RiskSam visar tydliga skillnader i hur samverkan ser ut i olika delar av landet. På glesbygden är till exempel samverkan ofta bättre än i storstäder, av ren nödvändighet. Det finns färre personer i varje yrkesroll och långa avstånd gör samarbete oundvikligt.

Men resurserna är mycket mer begränsade. Skyddade boenden kan ligga 30 mil bort. Det är ett stort steg att flytta från allt och alla, speciellt när man har familj och barn, säger Susanne Strand.

I de större städerna är tillgängligheten till olika samhällsinstanser bättre, men det stora antalet ärenden gör att endast de mest akuta får prioritet.

Vi ser att utsatta i städer ofta anmäler tidigare. Men resursbrist och stuprörstänk gör att många ändå inte får rätt stöd.

Ett system för alla kan vara nyckeln

RiskSam-metoden är utvecklad för att kunna användas både inom och mellan myndigheter oavsett om det rör sig om polis, åklagare, kriminalvård eller socialtjänst. Den ska fungera i både glesbygd och storstad förklarar Susanne Strand.

Metoden hjälper yrkesverksamma att identifiera risker, bedöma behov och strukturera insatser. Den ger också utrymme för samtal med den våldsutsatta, vilket är helt avgörande för att åtgärderna ska kunna genomföras, säger hon.

För att uppnå en mer träffsäker och rättvis hantering av våldsärenden krävs dock mer än modeller. Det krävs utbildning, resurser och ett gemensamt ansvar.

Ensam är inte stark. Samverkan är det enda sättet vi kan skapa ett fungerande skydd och långsiktig förändring.

Barnahus är en samverkansmodell för att ge stöd till barn som utsatts för brott. Arbetet visualiseras ofta som fyra rum: ett för polis och åklagare, ett för socialtjänsten, ett för barn- och ungdomspsykiatrin och ett för barn- och ungdomsmedicin. Varje rum fokuserar på olika delar av barnets behov – rättsligt skydd, socialt stöd, psykisk och fysisk hälsa. Markus Cifuentes förklarar sin roll:

När ett barn misstänks vara utsatt för brott är det vår roll som samordnare att knyta kontakter mellan de myndigheter som har uppgifter om barnet. På våra samråd gör vi tillsammans en planering före, under och efter barnförhöret. Detta för att ärendena ska flyta på så effektivt och rättssäkert som möjligt samt att alla parter får samsyn i vad barnet kan tänkas behöva, utifrån sin brottsutsatthet.

Utvidgad målgrupp

Likt de flesta Barnahus i Sverige samverkar Barnahus Uppsala kring barn som misstänks vara utsatta för våld i nära relation och sexualbrott oavsett relation. I Uppsala har målgruppen även utvidgats till att gälla utsatta barn i nära vardagspåverkande relation utifrån 3 och 4 kap brottsbalken. Det innefattar personer som barnet har en beroendeställning gentemot, exempelvis, lärare, personlig assistent och idrottsledare.

Även ungdomar under 15 år misstänkta för sexualbrott enligt 31 § LUL omfattas av verksamheten i Uppsala.

Vi ser att den gemensamma planeringen i samverkansforumet underlättar för polis och socialtjänst att få samsyn kring respektive myndighets utredning vilket skapar bättre förutsättningar att fånga upp den misstänktes riskbeteende.

Det finns ett trettiotal Barnahus i Sverige. Samarbetena kan se olika ut beroende på vilka centrala kontakter som är uppbyggda inom närområdet. I Uppsala finns exempelvis Barnskyddsteamet och Rättsmedicinalverket som båda bidrar med sin kunskap i planeringen kring de utsatta barnen.

Även om det kan se olika ut runt om i landet besitter alla parter i respektive Barnahus mycket kunskap inom sina områden, säger Markus Cifuentes.

Barnvänlig miljö

Lokalerna på Barnahus har utvecklats genom åren och är utformade för att vara så barnanpassade som möjligt för att skapa en trygg och lugn atmosfär. De har olika väntrum och förhörsrum anpassade utifrån barnets ålder samt medhörningsrum för alla parter.

Barnet ska få berätta om sin utsatthet i en trygg miljö, vid ett tillfälle där alla professioner som behöver lyssna på barnet ska ha möjlighet till detta. Det innebär till exempel att åklagaren kan ge snabba direktiv istället för att se barnförhöret i efterhand. Risken för sekundär traumatisering för barnet minskar också genom färre upprepande samtal om utsattheten, säger Markus Cifuentes.

Stöd och behandling för barnet

Förutom att samla information för rättsprocessen är även vissa Barnahus en plats där barn och deras familjer kan få stöd och behandling. I andra Barnahus är det de olika parterna som ansvarar för att erbjuda barn och föräldrar det stöd och den behandling som kan behövas. Barnet kan erbjudas psykologiskt stöd för att bearbeta upplevelser och trauman, och familjen kan också få hjälp med att hantera situationen. Socialtjänsten ska verka för att barnet ska få stöd utifrån sina individuella behov.

Alla utsatta barn behöver ha stöd utifrån sin brottsutsatthet. Barnet behöver också stöd i den avslöjandeprocess som ett barnförhör innebär. Det kan till exempel gälla att om barnet efter ett förhör ska återförenas med brottsutövaren gäller det att stötta både barnet och föräldrarna för att minska risken för känslor av skuld och skam, säger Markus Cifuentes.

Skydd och säkerhet

Om ett barn befinner sig i en miljö där barnets hälsa och utveckling kan vara i fara är socialtjänstens skyddsbedömningar i processen kring det utsatta barnet mycket viktiga. Barnets behov av skydd är alltid prioriterat och även ibland överordnad rättsprocessen. Om ett barn bedöms inte kunna bo tillsammans med sina vårdnadshavare kan det ibland innebära att barnet flyttas till plats som bedöms som trygg.

För att ge barnet de bästa förutsättningar under brottsprocessen är det viktigt med sekretessbrytande regler, framför allt mellan socialtjänst och rättsväsendet. Det krävs att alla parter får viss insyn i annan parts utredning för att förstå barnets situation och underlätta för rätt stöd och bemötande, säger Markus Cifuentes.

Barnahusutbildningen beskriver verksamheten och är användbar för alla yrkesverksamma som kommer i kontakt med Barnahus. Det kan vara exempelvis socialtjänst, rättsväsende, hälso- och sjukvården, särskild företrädare, trygghetspersoner (som kan vara lärare, kurator eller annan person på förskola/skola som barnet är trygg med).

Tillbaka till sidans topp