För dig som arbetar som domare

För att rättsprocessen ska upplevas som rättvis behöver domaren inte bara vara opartisk och saklig, utan också bidra till att skapa trygghet och förståelse i rättssalen.

Domarrollen handlar inte bara om att fatta rättsligt korrekta beslut, utan också om att se till att parter, vittnen och andra känner sig hörda och rättvist behandlade. Ett respektfullt bemötande, tydlig kommunikation och välmotiverade domskäl stärker inte bara tilltron till den enskilda domen utan också allmänhetens förtroende för rättsväsendet i stort.

Kunskap om våldets dynamik, som normaliserings- och uppbrottsprocesser, kan vara värdefull i domarrollen och underlätta nyanserade bedömningar av trovärdighet och risk.

I domstolen råder ofta en allvarlig stämning. För många som kliver in i rättssalen är det första gången och situationen är laddad med både känslor och förväntningar. Jenny Samuelsson Kääntä betonar vikten av att möta alla i rättssalen med respekt och tydlighet.

Det kan vara en traumatisk upplevelse att vittna eller vara part i ett mål, särskilt i mål som rör våld i nära relationer. Vi som arbetar i domstol har ett stort ansvar för att skapa ett sammanhang där alla förstår vad som händer, säger hon.

Hon lyfter vikten av att alla parter – målsägande, tilltalade och vittnen – känner sig trygga nog att kunna bidra med sin berättelse.

Ett bemötande som präglas av respekt och empati bidrar till att människor vågar prata. Det är en förutsättning för rättssäkerheten.

Kunskap om våldets dynamik

Jenny Samuelsson Kääntä menar att kunskap om normaliseringsprocessen och uppbrottsprocessen är avgörande i både brottmål och familjerättsliga mål. För att kunna göra rättvisa bedömningar behöver rättens ledamöter förstå varför människor agerar som de gör.

Har man ett kunskapsunderskott i hur normaliseringsprocessen fungerar, kan man lätt ifrågasätta varför en kvinna gång på gång återvänder till en man som utsatt henne för våld. Men om man vet att det är en del av hur uppbrottsprocessen ser ut, så förstår man att det inte behöver påverka hennes trovärdighet, säger Jenny Samuelsson Kääntä.

Det här gäller särskilt i familjemål som rör vårdnad och umgänge, där det ofta förekommer uppgifter om våld.

Det är lätt att tänka: “Varför skyddar hon inte barnen?”, till exempel. Men med förståelse för uppbrottsprocessens komplexitet kan man göra en mer nyanserad bedömning av vad som är bäst för barnet och hur våldet har påverkat förälderns förmåga att agera.

Tydlighet, struktur och ödmjukhet

Förutom bemötandet är det viktigt att det för parterna är tydligt vad som kommer att hända under en huvudförhandling. Jenny beskriver hur hon inför varje förhandling är noga med att förklara hur förhandlingen kommer att gå till, i vart fall om det är fråga om parter som saknar ombud.

Det kan handla om att säga att det kommer att ställas frågor, men att det är helt okej att be om en paus. Det handlar om att ge människor en slags känsla av kontroll över en situation där de annars kan känna sig maktlösa och oroliga.

Hon lyfter även vikten av att domaren är medveten om sin egen roll – och makt.

Som domare har man ett stort ansvar. Det enda sättet att visa att man tar det på allvar är att vara tydlig med sina överväganden. I de fall där domstolen inte lägger målsägandens berättelse till grund för sin prövning är det viktigt att domskälen är utformade på ett sådant sätt att personen ändå känner sig sedd och tagen på allvar.

Objektivitet – men aldrig likgiltighet

Trots att domaren alltid måste vara objektiv och basera sina beslut på det presenterade bevismaterialet, menar Jenny att det är omöjligt att helt frigöra sig från sina egna erfarenheter och kunskaper.

Vi är människor, och vi alla har olika referensramar. Det viktiga är att ha en medvetenhet om det – att alltid ställa sig själv frågan: vad riskerar att påverka mitt beslut i detta fall?

Hon påpekar att straffrätten ofta fokuserar på ett specifikt moment i tiden – ett slag, en händelse – medan våld i nära relationer ofta pågår under lång tid.

Därför kan straffrättens ramar ibland kännas för trånga. Men vår uppgift är att göra en objektiv bedömning inom det juridiska systemet. Kunskap om våldets processer hjälper oss att tolka materialet med rätt förståelse, säger Jenny Samuelsson Kääntä.

Att allmänheten har ett stort förtroende för rättsväsendet är centralt i samhällets demokrati, för rättsväsendets legitimitet och dess möjligheter att arbeta effektivt. Fredrik Bohlin har mer än 15 års erfarenhet som domare och rådman, och har haft flera uppdrag med fokus på hur domstolarna kan förbättra sin kommunikation med samhället.

Han var bland annat ansvarig för rapporten ”I Andras ögon” och del av den statliga förtroendeutredningen som föregick rapporten. Förtroendeutredningens uppdrag var att undersöka hur domstolarna kan bli bättre på att kommunicera inom framförallt tre områden. Det handlade om mediekontakter, domskrivning och bemötande.

Vi vill motivera domstolarna att fortsätta med det viktiga arbetet kring förtroendefrågor och ge konkreta tips om förbättringsåtgärder. Inom Sveriges Domstolar har idag arbetet kommit långt när det gäller bemötandet och domskrivning, men det är ett arbete som måste fortsätta prioriteras, säger Fredrik Bohlin.

Det är inte bara den juridiska bedömningen som är målet utan framförallt hur domstolarna hanterar människor och deras tvister.

Vi har sett att förtroendet ofta är viktigare än utgången, det betyder att deltagare, både parter och vittnen, i större utsträckning accepterar att till exempel förlora i ett mål ifall de upplever att rättegången har gått till på rätt sätt och att de har fått en rättvis behandling, säger Fredrik Bohlin.

Transparens och öppenhet

I vilken utsträckning domstolen arbetar aktivt med kommunikation och miljö har också betydelse för medborgarnas förtroende. Det kan till exempel vara information inför en rättegång, i lokalen eller tillgänglighetsanpassade webbplatser.

I förlängningen påverkar det även rättssäkerheten, för ju bättre förhörspersonen förstår sin roll och uppgift desto tryggare och mindre stressad blir hen. Färre yttre stressfaktorer kan även göra att minnet fungerar bättre och personen kan lämna bättre och säkrare uppgifter, säger Fredrik Bohlin.

Trots framsteg i förtroendearbetet så finns det utmaningar, särskilt när det gäller att nå ut till alla grupper i samhället och att hantera kritik och missförstånd i medierna. Sveriges Domstolar arbetar proaktivt med kommunikationen till medier, framförallt via pressmeddelanden, för att förklara domslut och domstolars roll på ett tillgängligt och begripligt sätt.

Domstolens arbete med transparens och öppenhet mot medierna är väsentlig. Hur medierna uttrycker sig har stor påverkan på enskilda parter, politiker och allmänhetens kunskap om domstolarnas samhällsuppgift. Det påverkar i sin tur deras förtroende för att mål och ärenden avgörs på ett rättssäkert och effektivt sätt, säger Fredrik Bohlin.

Mottagarperspektiv

En viktig del i domstolens arbete är att använda klarspråk med ett mottagarperspektiv. Det betyder exempelvis att anpassa domtexten till förkunskaperna som parterna i målet har, då de är de viktigaste mottagarna.

Det är glädjande att se att många domare, även från de högsta instanserna, använder klarspråksperspektiv med enklare svenska, begripligare resonemang och tydligare rubriksättning. Jag skulle dock gärna se att de här aspekterna blir en ännu mer genomsyrad integrerad del i själva kärnverksamheten. Men man får inte vara för otålig när man jobbar med de här frågorna och vi har kommit en bra bit på väg, säger Fredrik Bohlin.

Historiskt sett har det funnits en tradition vid domstolarna med ett mer icke-informativt bemötande samt ett mer svårbegripligt juristspråk. Att förändra attityd och beteende hos medarbetarna har varit, och är fortfarande, ett svårt och tidskrävande arbete. Därför är det viktigt att domstolarna arbetar långsiktigt och systematiskt för att få till verkliga och varaktiga förändringar.

Det gäller både för nya och mer erfarna medarbetare. Vi behöver kontinuerligt lyssna in och fånga upp hur parter, professionella aktörer och andra i omvärlden uppfattar vår verksamhet och hur uppfattningarna förändras över tid, säger Fredrik Bohlin.

Fredrik Bohlin framhäver också vikten av att de som arbetar på domstol försöker möta och se människan framför sig.

Det är viktigt att försöka arbeta med sin egen förmåga att visa empati, särskilt när känsloläget är högt, vilket det kan vara för inblandade i en rättegång med exempelvis relationsrelaterade brott, säger Fredrik Bohlin.

Vinster med förtroendeskapande arbete

Domstolens förtroendeskapande arbete medför även i förlängningen en ökad effektivitet. Om parterna upplever att processen fram till ett slutligt avgörande har varit rättvis, minskar exempelvis deras benägenhet att överklaga. Det gör att hela rättsskipningen blir mer kostnadseffektiv. Dessutom kan det förtroendeskapande perspektivet även ge fördelar på ett personligt plan, säger Fredrik Bohlin.

Om jag som domare är engagerad i förtroendeskapande beteenden så blir det lättare att hantera och möta människor. Det kommer i förlängningen underlätta mitt jobb och det blir smidigare och enklare att komma framåt i målen och genomföra rättegångar, säger Fredrik Bohlin.

“I andras ögon” beskriver hur Sveriges Domstolar har arbetat långsiktigt och systematiskt för att stärka allmänhetens förtroende. Syftet är att synliggöra utvecklingen, men framför allt att ge praktiska råd och inspiration till hur domstolar kan förbättra sitt bemötande av parter, vittnen och andra med ärenden i domstol. Rapporten lyfter även behovet av tydligare och mer begripliga domar och beslut. Den sammanfattar utvecklingen sedan 2009, visar goda exempel från olika domstolar och understryker att arbetet med förtroende är en pågående uppgift. Viktiga områden är bemötande, kommunikation och kompetensutveckling – samt att insatserna kontinuerligt utvärderas och anpassas till samhällets förändrade behov.

Alla, både parter, vittnen eller åhörare, ska kunna känna sig trygga med att bli rättvist behandlade i en domstol – oavsett vem man är eller var man kommer ifrån. Att arbeta med förtroende- och jämställdhetsfrågor handlar mycket om hur vi bemöter människor genom hela domstolsprocessen, menar Helena Jönrup som arbetar som verksamhetsutvecklare med inriktning på förtroende- och jämställdhetsfrågor på Domstolsverket.

Hon var med och tog fram rapporten ”I andras ögon” som beskriver hur Sveriges Domstolar har arbetat för att stärka allmänhetens förtroende. Det är ett arbete som ständigt är aktuellt. Rapporten ger bland annat praktiska råd och inspiration till åtgärder för att utveckla bemötandet av de som kommer i kontakt med domstolarna och nämnderna, samt tips på hur man kan arbeta med domskrivning.

För att stötta domstolarna och nämnderna på ett bra sätt justerar Domstolsverket löpande sitt stöd och utbildningar utifrån de behov som finns.

I det dagliga stödet arbetar vi även med vårt intranät där medarbetare på domstolen kan hitta kunskap och inspiration. Vi har till exempel filmer som tar upp olika begrepp som normmedvetenhet, intersektionalitet och hur man kan arbeta med statistik som verktyg, men även tips på övningar för arbete med jämställdhet, säger Helena Jönrup.

Metodstöd och utbildning

Domstolsverket erbjuder metodstöd och utbildningar med olika inriktningar till domstolarna. Utbudet har sett olika ut genom åren men numera är det mesta avropningsbart för domstolarna. Det innebär att domstolarna anmäler intresse och att medarbetare från Domstolsverket sedan kommer ut och håller utbildningar eller workshoppar på plats på domstolen.

Ett metodstöd som Domstolsverket tillhandahållit länge handlar om hur man kan planera och genomföra intervjuundersökningar med parter, vittnen och andra besökare. Här ges stöd i processen med att ta fram frågor för undersökningen, utbildning i intervjuteknik och tips på hur man kan ta hand om resultatet på ett enklare sätt.

Att genomföra intervjuer med de som kommer i kontakt med domstolen ger ett utifrånperspektiv som är så viktigt i arbetet med förtroendefrågor. Sen ska man inte sticka under stol med att intervjuundersökningar är ett arbete som tar tid, men jag och mina kollegor delar gärna med oss av våra erfarenheter och kan även ge tips på hur domstolarna kan ta hand om resultatet. En nyckel är också att begränsa undersökningarna i storlek, säger Helena Jönrup.

De workshoppar som är aktuella i dagsläget handlar om hur man kan arbeta för att säkerställa ett likvärdigt bemötande och hur man kan lägga upp arbetet med jämställdhet och inkludering på ett systematiskt sätt. Återkopplingen från deltagarna gällande innehållet har varit mycket positiv och efterfrågan på flera av workshopparna är stor.

Det är glädjande att så många hör av sig och är intresserade av stöd i det här arbetet. Det visar att det finns en medvetenhet om att det här behöver vara ett aktivt arbete som syns både inåt och utåt och att ”grytan behöver hållas puttrande” för att få hållbara resultat över tid, säger Helena Jönrup.

Domstolsverket ansvarar för att erbjuda utbildning och kompetensutveckling för medarbetare inom Sveriges Domstolar. Utbildningarna riktar sig till bland andra domare, notarier och domstolshandläggare – och omfattar allt från juridisk fördjupning till etik, bemötande, digital kompetens och ledarskap. Syftet är att bidra till en hög kvalitet och ett professionellt bemötande i domstolarnas arbete.

Modeller i arbetet med kvalitet och förtroende:

• Kvalitetshjulet används för att systematiskt utveckla domstolars arbete med förtroendefrågor. Modellen bygger på att samla in synpunkter, genomföra förbättringar, följa upp effekten och därefter justera åtgärder – i ett kontinuerligt kretslopp.

• Jämlikhetseffekten, som tagits fram av stiftelsen Make equal, är ett verktyg för att identifiera utvecklingsområden inom jämställdhet och inkludering. Modellen omfattar tre delar: in (rekrytering), inne (organisation och kultur) och ut (bemötande av parter, vittnen och andra aktörer).

Det handlar om att säkerställa att alla parter och de som besöker domstolen bemöts med respekt och förståelse, oavsett bakgrund, menar Thomas Pettersson, rådman vid Uppsala tingsrätt. Alla parter behöver också förstå utgången av domen.

Även om parterna i målet inte är juridiskt kunniga så har de rätt till att veta vad som ska hända, känna sig sedda och kunna förstå det skriftliga avgörandet, säger Thomas Pettersson.

Klarspråk i domskrivning

Sveriges domstolar har gjort ett omfattande arbete för att göra domskrivning mer läsbara för alla parter. Det handlar egentligen om alla texter men framförallt om att skriva utförliga och tydliga domskäl. Allt fler domstolar använder klarspråk, med fokus på struktur, språkbruk och tydliga motiveringar i beslut. Det ger även ombud, myndigheter, media och allmänhet bättre möjlighet att tolka praxis och förstå rättsliga principer.

En välskriven dom som är tydlig och logiskt uppbyggd, visar att beslutet är välgrundat. Det bidrar till att parter och andra verkligen kan förstå beslutet och inte bara ta emot det. Det är framför allt viktigt att anstränga sig för att vara så pedagogisk som möjligt vid domskrivning, säger Thomas Pettersson.

Att arbeta förtroendeskapande i domstol innebär att säkerställa en jämn kvalitet i dömandet och att medborgarna har förtroende för rättsväsendet. Oavsett målets utgång kan parternas tilltro till domstolen öka om de upplever att de har varit med om en rättvis process och förstår domskrivning.

Det är viktigt som domare, att i domskäl uppmärksamma de höga beviskraven som finns för åklagaren och att tydliggöra vilka kriterier som ligger till grund för trovärdighetsbedömningen. Högsta domstolen har flera goda exempel på resonemang för att bedöma trovärdighet, säger Thomas Pettersson.

Goda effekter av arbetet med bemötande

Bemötandestrategin är ett centralt verktyg Sveriges domstolar arbetar med för att höja förtroendet i samhället. Den innebär att alla som kommer i kontakt med en domstol eller deltar i en domstolsprocess ska förstå domstolens roll och samhällsuppdrag. Domstolen ska upplevas som neutral men de som har kontakt med en domstol ska även känna att domstolen har ett intresse och förståelse för deras behov och förutsättningar.

Utgångsläget är ett neutralt bemötande och att alla inblandade ska känna sig lika sedda och hörda. De ska förstå sin roll och veta när de får komma till tals. Samtidigt är det viktigt att respektera och uppmärksamma om till exempel en målsägande ger uttryck för att förhandlingssituationen är jobbig och behöver flera pauser, säger Thomas Pettersson.

Genom att domstolen arbetar med mer öppen kommunikation ökar chansen att parterna känner sig väl förberedda. Det gäller såväl informationsutskick inför en rättegång som information i lokalerna och tillgänglighetsanpassade webbplatser. Informationen bör anpassas efter mottagarens kunskapsnivå.

För de som kommer hit kan både emotionsnivån och stressen vara hög. Då är det viktigt att de känner sig respektfullt bemötta, förberedda och delaktiga. Det skapar trygghet och kan vara avgörande för om en person vågar berätta eller delta som vittne, säger Thomas Pettersson.

Tillbaka till sidans topp

Objektivitetsprincipen är en grundläggande rättsstatlig princip som uttrycks i 1 kap. 9 § regeringsformen. Den innebär att domstolars verksamhet ska präglas av saklighet, opartiskhet och likabehandling. Samtidigt är det grundläggande för rättssäkerheten att domare kan utöva sitt arbete autonomt (självständigt). Men vad betyder det egentligen i praktiken?

Det är en princip som rymmer både rättsregler och kunskapsideal. Objektivitet handlar inte bara om juridiska regler utan också om synen på kunskap, hur vi hämtar in, värderar och förstår information i rättsprocessen, säger Moa Bladini.

Hon beskriver hur det traditionellt funnits ett positivistiskt kunskapsideal inom rättsväsendet, en föreställning att användningen av rätt metod garanterar ett objektivt och opåverkat resultat.

Då spelar det ingen roll vem som gjort bedömningen. Men den föreställningen utmanas allt mer, bland annat inom feministisk forskning. Forskare som Sandra Harding menar att vi behöver titta på subjektet som söker kunskap, på vilka förgivettaganden och erfarenheter den personen bär med sig.

Moa Bladini anser att detta är centralt inte minst i mål om sexualbrott och våld i nära relationer.

Det är måltyper som väcker starka känslor och där föreställningar om kön, makt och sexualitet påverkar tolkningen av bevisning och berättelser.

Domarrollen i praktiken

Moa Bladini leder tillsammans med kollegorna Wanna Svedberg Andersson och Sara Uhnoo ett forskningsprojekt om domares autonomi. Syftet med forskningsprojektet är att förstå hur det ideal som ofta lyfts fram, att domaren ska vara självständig och oberoende, faktiskt tar sig uttryck i praktiken.

Vi undersöker vad som stärker eller begränsar domares handlingsutrymme, säger hon. Det handlar om allt från organisatoriska strukturer till kollegiala relationer, tidspress och mediala drev.

Forskarna kombinerar rättslig teori med empiri genom intervjuer och så kallad “skuggning” av domare i deras arbete. De har också utvecklat begreppet ”levd autonomi” som beskriver hur domares självständighet formas av kontext, så som plats, tid, historia och relationer.

Många yngre domare upplever till exempel mallar för domskrivning som en trygghet, medan mer erfarna domare kan uppleva samma mallar som ett hot mot sitt professionella omdöme, eller sin självständighet, berättar Moa Bladini.

Även yttre faktorer som lagändringar och uppmärksammade fall kan påverka domarrollen.

I samband med den så kallade “snippadomen”* och liknande fall har vi sett att domare ibland utsätts för hård kritik, vilket kan skapa ett tryck som riskerar att påverka deras autonomi.

Olika ideal

Hur hanterar då domare objektivitetsprincipen i praktiken? Enligt Moa Bladini finns det en tydlig skillnad mellan olika ideal.

Vissa domare, ibland den äldre generationen, menar att de måste vara helt tomma på förkunskaper, till exempel om normaliseringsprocesser i våld i nära relationer. Andra menar att det är genom ökad kunskap och reflektion kring egna föreställningar som objektivitet kan närmas.

Hon lyfter också bemötandet i rättssalen som en viktig aspekt.

Objektivitet handlar inte bara om att värdera bevisning, utan också om hur man bemöter parterna. Att visa empati, utan att förlora sin neutralitet, är en balansakt.

Hon beskriver hur domare ibland reflekterar över kroppsspråk och reaktioner, om de visar irritation mot en försvarare kan de känna behov att kompensera det genom att säga till åklagaren också. Det blir en slags intern korrigering för att upprätthålla opartiskhet.

Det är ett avancerat känsloarbete. Att vara eller göra objektivitet kräver att domaren hanterar både sina egna och andras känslor i sin professionella roll.

Nyanserat synsätt behövs

Enligt Moa Bladini kan det största problemet med objektiviteten vara föreställningen att objektivitet är ett tillstånd – något man kan inta bara genom att bortse från sina egna erfarenheter.

Den föreställningen riskerar att skapa kunskapsluckor. En domare som inte förstår exempelvis varför en person stannar i en våldsam relation, eller saknar kunskap om normaliseringsprocessen, riskerar att feltolka berättelsen utifrån sina egna förgivettaganden.

För att motverka detta menar Moa Bladini att ett mer nyanserat synsätt behöver prägla både utbildning och yrkesutövning. Ett första steg är att tydliggöra att objektivitet inte handlar om frånvaro av perspektiv – utan om medvetenhet om att olika perspektiv påverkar.

Vi behöver skapa utrymme för reflektion i det juridiska arbetet, även under tidspress. Och vi behöver våga prata om känslor, normer och föreställningar, inte för att underminera rättssäkerheten, utan för att stärka den.

*Mål nr B 6074–22 är ett uppmärksammat fall från Hovrätten för Västra Sverige som rörde våldtäkt mot barn och blev känt som “snippadomen”. Riksåklagaren överklagade till Högsta domstolen (HD), som uppmärksammade att ett grovt rättegångsfel hade begåtts, varpå målet återförvisades till hovrätten för en ny prövning. I mars 2024 dömde hovrätten mannen till tre års fängelse för våldtäkt mot barn. 

Frågor om vårdnad, boende och umgänge regleras främst i föräldrabalken. Av lagens förarbeten framgår att barn har en absolut rätt att skyddas från våld, övergrepp och kränkande behandling av en förälder. Risken för att ett barn far illa måste alltid sättas främst i bedömningen av barnets bästa.

I frågor om vårdnad, boende och umgänge är det barnets bästa som ska vara avgörande. Bedömningen av vad som är det bästa för barnet ska utgå från individuella förhållanden och baseras på kunskap, beprövad erfarenhet och barnets vilja.

I samband med bedömningen av barnets bästa ska rätten genomföra en riskbedömning. Om det framkommer uppgifter om våld eller andra övergrepp är det av särskild vikt att det genomförs en riskbedömning.

Ändringar i föräldrabalken 2025

Den 1 januari 2025 trädde några förändringar i kraft i föräldrabalken.

Bland annat har portalparagrafen om barnets bästa ändrats. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet, ska det fästas avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld eller annat övergrepp, eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa.

Ändringen innebär att risken för att barnet far illa går före barns rätt till umgänge. Lagstiftningen gör det därmed tydligt att det finns situationer där barnet i regel inte ska ha kontakt med båda föräldrarna. Barnets rätt att skyddas från våld, kränkningar och andra skadliga ageranden ska alltid gå först.

Finns det uppgifter om något så allvarligt som våld mot barnet eller mot närstående måste man gå till botten med det, säger Anna Kaldal, professor i processrätt vid Stockholms universitet.

Även tidigare gällde att uppgifter om våld i ärenden om vårdnad, boende och umgänge skulle utredas. Men lagändringarna i januari 2025 kan ha ett viktigt signalvärde.

Lagstiftaren vill kommunicera vikten av att inte bortse från våld, vilket är ett viktigt steg för att skydda barn. Men det är svårt att förutse vad lagändringarna kommer att innebära i praktiken, säger Anna Kaldal.

Kunskapsmässigt och juridiskt är vårdnad-, boende- och umgängesmål komplexa frågor, där det är svårt att förutse utgången. Portalparagrafen i 6 kap. föräldrabalken lämnar ett stort utrymme för tolkning.

Krävs en grundlig utredning

Domstolen kan inte fatta beslut i mål där det finns uppgifter om våld eller andra övergrepp utan att ta in en grundlig utredning. Det kan innefatta att prata med barnet, inhämta uppgifter från förundersökning och om behov finns få ett sakkunnigutlåtande.

När domstolen inhämtar underlag från familjerätten kan domstolarna ge familjerätten särskilda direktiv. Det kan till exempel vara att familjerätten ska prata med personer runt barnet, som i skola, förskola eller andra viktiga informanter.

Det är av vikt att inte bara prata med föräldrarna och personer som föräldrarna vill att man pratar med. Det kan finnas andra viktiga informanter som inte bör förbises, säger Anna Kaldal.

Risk och barnets bästa

I en riskbedömning kan rätten komma fram till att det finns riskfaktorer i barnets miljö, till exempel tidigare domar, kontaktförbud eller skyddade personuppgifter. Men kanske bedöms inte riskerna vara tillräckligt allvarliga för att utgöra en fara för barnet enligt föräldrabalken.

Då behöver domstolen lägga den rättsliga grunden åt sidan och göra en bedömning av barnets bästa. I denna bedömning kan de omständigheter ingå som utgjorde riskfaktorer, men då i bedömningen av vad som utgör barnets bästa. Barnets bästa kan innebära att barnet inte ska ha kontakt med en förälder; inte för att personen är farlig i föräldrabalkens bemärkelse, utan för att det inte är förenligt med barnets bästa med exempelvis hänsyn till barnets behov av trygghet, säger Anna Kaldal.

Det finns gränser för vad som anses som risk i en riskbedömning. Men det finns inga gränser för vad domstolen kan väga in i bedömningen av vad som är barnets bästa.

I mål om vårdnad, boende och umgänge är det viktigt att inte känna sig begränsad av om något anses farligt eller inte i en riskbedömning. Det är viktigt att hålla isär riskfaktorer, risknivå och barnets bästa. Dessa saker samspelar men har egna rättsliga betydelser, som kan tas med in i en bedömning av barnets bästa, säger Anna Kaldal.

Barnet har rätt till delaktighet

Det är viktigt att barn ges möjligheter att vara delaktiga på sina egna villkor. Eftersom barn inte har egna ombud har domstolarna ett ansvar att se till att barnets perspektiv finns med i målen. Barnets delaktighet ligger praktiskt på familjerätten, men det måste vara flexibelt hur och om barnet förmedlar sin inställning. Barn borde till exempel kunna få rita eller skriva vad de önskar.

Det är viktigt att barn får information om sina rättigheter. Men barn behöver också få information om och förstå vad konsekvenserna kan bli av det de berättar, så att de inte i en myndighetsutredning låter bli att berätta viktiga saker, eller berättar något de inte vill, säger Anna Kaldal.

Domstolen ska beakta det barnen berättar eftersom barn har rätt att ha inflytande över sitt eget liv. Ju äldre barnet är, desto mer inflytande ska barnet ges.

Äldre barn får fatta ”dåliga” beslut så länge de inte är farliga, det säger även FN:s barnrättskommitté. Det innebär att om ett barn inte vill träffa en förälder så får vi respektera det, även om vi inte håller med, så länge det beslutet inte är farligt.

När det gäller yngre barn hänvisar barnrättskommittén till vikten av stabilitet och kontinuitet i barnets anknytning, att inte separera barn från deras omsorgspersoner. Barnrättskommittén betonar också att luta sig mot forskning om barns behov i den tidiga barndomen, säger Anna Kaldal.

Viktigt med kunskap

Kunskap om barn och samtal med barn, om barns rätt till delaktighet, om våld och våldets konsekvenser är viktigt för domare som dömer i mål om vårdnad, boende och umgänge.

Det handlar om att kunna göra en saklig bedömning av bevisningen i målet och förstå vilken utredning som behövs. Vilken information behöver inhämtas för att kunna bedöma vad som är barnets bästa, både nu och i framtiden? Man behöver känna till hur konsekvenserna kan se ut på kort och lång sikt för barn som utsatts för eller upplever våld, säger Anna Kaldal.

Jämställdhetsmyndigheten har kartlagt i vilken utsträckning, och på vilket sätt, uppgifter om våld eller andra övergrepp framförts och beaktats i 814 mål om vårdnad, boende och umgänge.

I de granskade målen är uppgifter om våld eller andra övergrepp inte något undantag, utan förekommer i mer än hälften av målen (64 procent). Oftast handlar det om uppgifter om våld eller övergrepp av en förälder mot ett eller flera barn, och våld eller övergrepp av en man mot en kvinna.

Kartläggningen visar att när barnets bästa ska bedömas beaktas barnets individuella omständigheter, behov och rättigheter i låg utsträckning, eller med standardskrivningar, i runt hälften av domsluten.

Uppgifter om våld beaktas i låg utsträckning också i de riskbedömningar som genomförs i målen, och vid målens avgörande.

I cirka hälften av målen tar rätten inte hänsyn till den akuta faran det kan innebära för barn att utsättas för våld och vilka konsekvenser våldsutsatthet kan innebära för barnets hälsa och utveckling på sikt. Det är oberoende av om det handlar om enstaka våldshändelser, eller omfattande, upprepat och systematiskt våld.

I 57 procent av de granskade målen framkommer inte barnets inställning i vårdnad-, boende- eller umgängesfrågan i domen. För barn med funktionsnedsättning redovisas inställningen i ännu lägre grad.

Våld omformuleras som konflikt

När mål om vårdnad, boende och umgänge ska avgöras beaktar rätten samarbetssvårigheter i större utsträckning än uppgifter om våld.

I flera domar omformuleras uppgifter om våld eller andra övergrepp som konflikt eller samarbetssvårigheter.

Det framgår i kartläggningen att rätten verkat för att överenskommelser mellan föräldrar ska komma till stånd även i de fall där det borde anses direkt olämpligt, med hänsyn till de allvarliga uppgifter som beskrivs i domen.

Domstolarnas argument för att inte beakta uppgifter om våld och övergrepp framgår inte alltid av domen i målen — även om det finns domar med både välgrundade riskbedömningar och ett tydligt barnperspektiv.

Det är anmärkningsvärt att uppgifter om våld beaktas i så låg utsträckning. Det kan bero på att kunskapen är bristfällig när det gäller mäns våld mot kvinnor, våld mot barn eller hedersrelaterat våld och förtryck. Överlag behövs mer kunskap om våld och dess konsekvenser, säger Mikael Thörn.

Våldet blir osynligt

Domstolarna tenderar att oftare fokusera på samarbetssvårigheter än på uppgifter om våld och andra övergrepp när de fattar beslut i målen. I kartläggningen fanns flera fall där uppgifter om våld skrevs om till samarbetssvårigheter.

I de här fallen innebär det att uppgifterna om våld förminskas eller osynliggörs. Det kan få allvarliga negativa konsekvenser för våldsutsatta, oftast mammor och barn. Ytterst kan konsekvensen bli dödligt våld, säger Mikael Thörn.

I bedömningarna om barnets bästa i målen tas inte alltid hänsyn till konsekvenserna av våldet för barnet. Ofta blir inte heller barns berättelser synliggjorda. Det kan innebära en risk att barnet får bo eller ha umgänge med en förälder som utövar våld.

Barns rättigheter måste tillgodoses i de här målen; att kunskap och forskning beaktas om konsekvenserna av våldsutsatthet för barn. Barns rättigheter måste synliggöras och tillämpas i praktiken. Det behöver säkerställas att barn inte tvingas till umgänge mot sin vilja.

Maktobalans

Myndigheten gjorde även en granskning av 100 överenskommelser. Där såg man att domstolarna verkat för överenskommelser även i fall där det borde anses direkt olämpligt, på grund av allvarliga uppgifter om våld eller andra övergrepp.

I de överenskommelser som granskats framkommer det inte huruvida domstolarna har utrett barnets situation eller riskerna för barnet. Domstolen har i stort sett alltid fastställt föräldrarnas överenskommelse med en standardskrivning om att den anses vara i enlighet med barnets bästa.

Rätten bör inte verka för en överenskommelse mellan två föräldrar där den ene utövar våld mot den andre, då det alltid innebär en maktobalans i relationen. Överenskommelsen riskerar att ge uttryck för det maktförhållandet snarare än en faktisk vilja, säger Mikael Thörn.

Tillbaka till sidans topp

Trots att hedersrelaterat våld och förtryck förekommer i Sverige är det fortfarande få mål som når domstol och ännu färre som leder till fällande domar. Frånvaron i rättssalarna speglar inte brottens verkliga omfattning.

Det finns sannolikt ett enormt mörkertal. Många anmäler aldrig, och när brotten väl utreds är de ofta svåra att bevisa. Det är en brottslighet som sker inom slutna sammanhang, där både förövare och potentiella vittnen kan vara en del av samma familj eller släkt.

Utredningarna kompliceras av att flera personer kan vara inblandade i samma brott och att bevisning ibland finns utomlands. Viveca Lång har varit hovrättsråd i över fem år och var även särskild utredare för utredningen om stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men själv har hon inte stött på så många mål där heder har varit en del av gärningsbeskrivningen.

Det säger något om hur lite den här typen av brott uppmärksammas i domstolarna. Jag hade nyligen ett överklagat mål där tingsrätten bedömt att brottet hade hedersmotiv, men de är svåra att identifiera, säger hon.

Praktiska åtgärder avgörande

När ett mål med hedersrelaterad kontext når domstol är det avgörande att vidta praktiska åtgärder tidigt i processen, enligt Viveca Lång. Det kan handla om att förordna en särskild företrädare för ett barn eller att organisera rättegången så att målsäganden slipper möta tilltalade eller anhöriga.

Att sitta i samma rum som släktingar kan vara helt förödande för ett brottsoffer. I vissa fall drar de tillbaka sina uppgifter helt. Vi måste minimera de kontaktytorna för att skydda den utsatta och då är den särskilda företrädaren helt central i sin roll att tillvarata barnets rättigheter, säger hon.

Hon lyfter också betydelsen av att förstå brottets kollektiva dimension och menar att den kollektiva dimensionen i sig ökar allvaret och bör påverka straffvärdebedömningen i mål med hederskontext.

Även om bara en person är åtalad kan fler ha varit delaktiga. Målsäganden står ofta ensam mot hela familjen, vilket gör situationen extremt utsatt.

Straffskärpning – men inte alltid synlig

Hedersmotiv kan enligt lag utgöra en särskild straffskärpningsgrund. Den gäller oavsett vilket brott det handlar om och innebär att straffet ska bli strängare om motivet varit att upprätthålla heder.

Den här straffskärpningsgrunden borde alltid användas när det är relevant. Problemet är att vi i dag inte behöver redovisa i domslutet om vi tillämpat den. Det gör det svårare att identifiera rättspraxis, säger Viveca Lång.

Hon understryker också att flera andra straffskärpningsgrunder ofta är aktuella samtidigt, till exempel om förövaren har utnyttjat sin ställning som förälder eller om brottet har begåtts i offrets hemmiljö.

Det är viktigt att åklagaren är tydlig med att lyfta fram alla omständigheter, annars får vi inte ta hänsyn till dem i vår bedömning, säger hon.

Utbildning och förståelse krävs

Trots sin långa erfarenhet inom både domstol och Justitiedepartementet menar Viveca Lång att det fortfarande finns en hel del kunskapsluckor inom domstolsväsendet – inte bara bland nya domare.

Jag har arbetat länge med de här frågorna och känner själv att jag inte kan allt. Och om jag har luckor i mina kunskaper är jag ganska säker på att många av mina meddomare också har luckor. Därför behöver vi höja kompetensen, säger hon.

För att hantera mål med hedersrelaterad brottslighet på ett rättssäkert sätt föreslår hon fler gemensamma utbildningsinsatser inom rättsväsendet.

Det skulle skapa förståelse för både rättsliga och praktiska aspekter. Det finns mycket kunskap hos exempelvis åklagare och polis som borde nå oss domare också, säger hon och fortsätter med ett medskick till sina kollegor.

Vi måste ta oss tid att förstå hela sammanhanget. Vad det innebär att leva i en hederskontext. Annars går det inte att fullt ut förstå offrets utsatthet eller brottets allvar.

Att möta, hjälpa eller höra om traumatiska händelser kan påverka en person både känslomässigt och psykiskt. Sekundär traumatisering är ett psykologiskt tillstånd som kan drabba yrkesverksamma som indirekt möter mänskligt trauma eller lidande.

Att regelbundet konfronteras med traumatiserade personer i kombination med hög arbetsbelastning, tidspress och begränsad återhämtning utgör psykosociala risker i arbetsmiljön. Dessa faktorer kan tillsammans bidra till sekundär traumatisering. I arbetskulturer där det är mindre socialt accepterat att uttrycka känslomässig sårbarhet kan risken öka ytterligare.

Sekundär traumatisering kan bland annat förekomma bland yrkesverksamma inom rättsväsendet, vilka kan bli starkt exponerade och utsättas för den här typen av stress.

Organisatoriskt stöd och förebyggande åtgärder

Arbetsgivare som arbetar aktivt med att förebygga och hantera sekundär traumatisering kan skapa en mer hälsosam och hållbar arbetsmiljö. Modern krisforskning lyfter fram vikten av socialt och kollegialt stöd för att motverka sekundär traumatisering och främja hälsa och välmående.

På arbetsplatser där medarbetare regelbundet möter och exponeras för andras trauma och utsätts för hög emotionell belastning är det av stor vikt att etablera tydliga arbetsrutiner och stödstrukturer. Detta för att förebygga och motverka sekundär traumatisering.

Några aspekter i detta är att skapa en trygg arbetskultur där det är tillåtet att prata om känslomässiga påfrestningar utan rädsla för stigmatisering, och att det finns utrymme för återhämtning och egenvård. Det kan även vara bra som arbetsgivare att uppmuntra medarbetarna till återhämtning och goda vanor kring sömn, mat och fysisk aktivitet för att minska risken för sekundär traumatisering.

Utbildning och fortbildning som ger medarbetare kunskap och strategier att hantera stressreaktioner kan främja lärande och förståelse och därmed förebygga sekundär traumatisering. Kunskap och ett öppet förhållningssätt underlättar även tidig identifiering av svårigheter hos medarbetare som kan vara i behov av mer professionellt stöd och hjälp.

Den psykosociala hälsan hos medarbetarna behöver utvärderas kontinuerligt och frågorna prioriteras på ledningsnivå.

Sekundär traumatisering är en psykisk påfrestning som kan drabba yrkesverksamma som i sitt arbete möter människor med svåra livserfarenheter. Det gäller särskilt inom rättsväsendet, där till exempel poliser, åklagare, domare och kriminalvårdare regelbundet exponeras för berättelser om våld, övergrepp och andra traumatiska händelser.

Tommi Räihä har lång erfarenhet av att arbeta med kris- och traumarelaterade tillstånd och betonar vikten av förebyggande insatser för att stärka den psykosociala hälsan hos yrkesverksamma inom rättsväsendet.

En bidragande orsak till sekundär traumatisering kan vara när den yrkesverksamma exponeras för andra människors avsiktliga grymheter mot varandra. Allra störst risk sker vid trauman som involverar barn och personer som utsatts för sexuella övergrepp.

Det hotar vår grundläggande tillit och föreställning om att världen är någorlunda rättvis, vilket är nödvändigt för vår känsla av trygghet. Man kan säga att det skakar om vår tro på att det inte borde få hända, säger Tommi Räihä.

KBT och EMDR

Att vid behov ha tillgång till professionellt samtalsstöd eller terapi spelar en central roll. Det finns flera evidensbaserade psykoterapimetoder som används för behandling av svårartade stressreaktioner, sekundärt trauma och traumatiska minnesbilder. Ett par exempel är kognitiv beteendeterapi, KBT och Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. Det sociala stödet på arbetsplatsen är också viktigt för att bearbeta sekundär traumatisering.

Till exempel poliser som yrkesgrupp är ofta väl förberedda och har fördelen att kunna dela sina upplevelser med sina kollegor. Att ha någon som kan lyssna och som faktiskt förstår är en viktig del av återhämtningen. Det är viktigt att komma ihåg att det här är normala reaktioner på onormala händelser, säger Tommi Räihä.

Över- och underengagemang

Vid sekundär traumatisering kan reaktionen bli både ett över- och underengagemang. Det kan vara ett tydligt tecken på stress och överbelastning.

Vid överengagemang tar känslorna över och gränserna suddas ut så att man sugs in i den andres lidande. Vid underengagemang är reaktionen istället avståndstagande gentemot den drabbade. Det saknas då empatiskt gensvar. Det kan vara viktigt att uppmärksamma denna typ av reaktioner och vid behov erbjuda adekvat stöd och uppföljning för att förebygga långsiktiga negativa effekter.

Livsstilsvanor som påverkar

Det finns olika sätt att upptäcka sekundär påverkan. Man kan till exempel lära känna sina egna varningssignaler via kroppen och uppmärksamma sitt autonoma nervsystem, ANS, genom andning, temperatur och kroppsspråk.

Det kan ses som en barometer över hur kroppen mår. Jag vill understryka behovet av återhämtning och att i förebyggande syfte öva regelbundet på tekniker som reglerar och lugnar det autonoma nervsystemet. Till exempel avslappningsövningar, andningsövningar, meditation och yoga, säger Tommi Räihä.

Livsstilsvanor som kan minska graden av sekundär traumatisering är bland annat sömn, motion och kost. Att försöka fortsätta göra saker som man brukar tycka om, egenterapi och konstnärliga uttryck som att sjunga, måla och dansa är andra faktorer som kan påverka. Hur väl de sociala relationerna fungerar och graden av en organisatoriskt trygg arbetsplats är också avgörande.

Sammanfattningsvis motverkar ett högt välbefinnande sekundär traumatisering. Välbefinnande uppstår när livet innehåller balans i sådant som aktivitet och vila, relationer, mening och självförverkligande, säger Tommi Räihä.

Tillbaka till sidans topp